Åkesson citerade Vilhelm Moberg och talade om svensk strävan. Vänsterliberalernas nedmontering av vårt land måste bli en kort parentes i vårt lands historia, menade han, och frågade om Socialdemokraterna är stolta över landet de skapat.
Jimmie Åkessons tal är genialt och skitdumt på samma gång. Han berättade att han fått brev från någon som menade att hen inte känner igen sig i Sverige längre. Han använde väldigt hårda, nästan krigiska formuleringar och varvade hela tiden hotfulla skrämseluttryck med nostalgiska värdeord.
Det är farligt och otryggt att bo i Sverige. Dansband är bra. Gängkriminalitet och för höga bensinpriser är dåligt. Vi gillar äta kanelbullar, dricka öl och fara på semester. Vänsterliberalerna har förstört vårt land.
På ett metodiskt vis präntar således Åkesson in en bild hos oss åhörare att allt det vi älskar med Sverige, med vår kultur och med att bo här, är hotat. Och att hotet kommer från alla partier vänster om Sverigedemokraterna. Att SD är lika med kanelbullar och de partier som kallas “vänsterliberaler” är lika med totalt haveri.
Jag är definitivt vad Jimmie Åkesson skulle kalla vänsterliberal. Och när jag lyssnar på honom, känner jag också en känsla av totalt haveri. Och jag känner, precis som Jimmie, att jag inte känner igen Sverige längre.
Nej, jag känner inte igen Sverige längre. Förr gick det att föra en förnuftig dialog med folk. Man kunde prata om problemen i välfärden utan att grupper i samhällets ställdes mot varandra. Det gick att prata om trygghet utan att varna för hot. Det gick att romantisera grillpartyn utan att fördumma hela den svenska befolkningen. Och under hela Åkessons tal så undrar jag när han ska komma med någon slags sakliga politiska förslag eller poänger.
Sölvesborg, orten på partiledarens t-shirt, var den kommun där Sverigedemokrater och Moderater skålade i mousserande när de bildat politisk majoritet efter valet i höstas. Och SD vill ju väldigt gärna bilda block med Kristdemokraterna och Moderaterna, nu när Centerpartiet och Liberalerna valt att samarbeta med Socialdemokraterna, och den forna borgerliga alliansen därmed är splittrad.
Vad Kristdemokraterna vill, det blir allt mer tydligt. Ebba Busch Thor (KD) sa för ett år sedan att samarbete mellan SD och KD inte skulle ske ens de närmsta tjugo åren. I Almedalen förra veckan bjöd hon in Jimmie Åkesson på lunch. Så snabbt gick de två decennierna.
Men vad Moderaterna vill verkar fortfarande oklart. Personligen tror jag att de har det rätt jobbigt i denna ekvation. Särskilt när Jimmie Åkesson på ett nästan militäriskt sätt pratar om våra förfäders blod och att SD aldrig kommer sätta sig i knä på något parti som inte ger dem inflytande.
Sverigedemokraternas partiledare blev nostalgisk och citerade Moberg. Jag vill citera Movits, och en nostalgisk rad från en av deras låtar. “Jag minns när Jimmie var den jobbigaste killen på gatan och Åkesson det billigaste vinet i pavan”.
Och precis som vinet i pavan kan det kanske kännas kul till en början, men sedan kommer baksmällan. Vill Moderaterna försöka ta makten i Sverige längre fram, med hjälp av SD, och släppa in Åkesson i sin gemenskap, med risken att åka på en enorm politisk baksmälla? Det kommer bli den närmsta mandatperiodens stora fråga för Moderaterna. Under tiden kan SD fortsätta med exakt samma dumma retorik och smarta val av tröjor.