Och jag har som sagt försvarat den nya regeringen, samt det avtal som slutits mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Inte för att jag på något vis blint stöttar sossarna, då vore jag en dålig opinionsskribent. Jag gör det eftersom jag faktiskt anser att januari-avtalet, eller "JA" som det förkortas, innehåller en hel del bra politik.
Det finns andra vänsterdebattörer som inte håller med mig om det, men egentligen håller nog jag och dessa andra tyckare med varandra i sak, vi bara lägger vårt fokus på olika delar av politiken. Men sedan finns det de som argumenterar som om sossarna enbart är ute efter makt, vilket jag sätter mig emot. Jag anser inte att sossarna är maktfullkomliga.
Däremot är makt nyckeln till att kunna påverka, och därför har alla politiker ett grundläggande behov av makt, eftersom politiker faktiskt vill påverka samhället och då är makt en förutsättning. Sverigedemokraterna, som är ett nationalistiskt parti med företrädare som konsekvent uttalar sig rasistiskt, utövar makt när de säger att de kommer rösta emot alla regeringar som inte ger dem inflytande över invandringspolitiken.
Men man skulle kunna vända på det och säga att SD borde släppa invandringsfrågan och börja samarbeta med partierna om andra frågor för att få makt och inflytande på andra politiska områden. Det vill givetvis inte SD, eftersom invandringsfrågan är deras viktigaste fråga. Där går smärtgränsen för hur viktig makten är för dem, och vad de ska ha makten till. Makt är inte målet, utan vägen till målet. Målet för SD är begränsad invandring.
På så vis förstår jag de som hävdar att S är maktfullkomliga. Eller snarare de som frågar sig vad S ska med makten till om man släpper viktiga frågor till C och L. Var går smärtgränsen? Att ge dessa högerpartier inflytande över frågor som arbetsrätt och marknadshyror är många vänsterorienterade skribenter, givetvis även jag, kritiska till.
Men jag har fler politiska områden på min radar, och antagligen en annan smärtgräns än andra tyckare med andra perspektiv. Jag har under en lång tid velat se samarbeten över blockgränserna, och det är inte enbart för att hålla Sverigedemokraterna borta från makt.
Jag vet, precis som alla politiker gör, att för att nå makt måste man förhandla och i förhandlingar måste man vara beredd att ge bort vissa frågor. Och jag har länge tyckt att det är problematiskt att Socialdemokraternas enda förhandlingspartner många gånger varit Miljöpartiet. De politiska områden Miljöpartiet bryr sig om är nämligen områden jag själv bryr mig mycket om.
Exempelvis inom miljö-, transport- och näringsfrågor är Centerpartiet ett parti med, enligt mig, väldigt bra politik. Ur ett landsbygds- och norrländskt perspektiv kan man inte förneka att Centerpartiet ofta har en mer rimlig syn på dessa frågor än vad Miljöpartiet många gånger kommunicerat.
Därför är jag glad över januari-avtalet, eftersom jag ser potential i samarbeten över de traditionella blockgränserna på dessa politiska områden, som också för mig och norra Sverige är viktiga. Det tror jag även centerpartister gör, då centern länge varit kuvade av storstads-moderater i dessa frågor.
Vore arbetsrätt och marknadshyror mitt enda fokus, som det är för många vänsterdebattörer i storstäderna söderut, hade jag nog också varit mer kritisk mot JA, även om jag som sagt självfallet är kritisk mot just de delarna av avtalet.
Men ta för guds skull inte för givet att ni kommer att ha mitt stöd i vått och torrt, regeringen Löfven. Jag har förväntningar på er. Exempelvis ett påskyndat byggande av Norrbotniabanan är en sådan sak jag räknar med att se nu. Och ni behöver mitt och andra mer JA-vänliga skribenters stöd om ni ska kunna sitta kvar.