Det råder ingen brist på självutnämnda epidemiologer just nu. Här och var dyker de upp och talar bergsäkert om att viruset kommer att göra ditten och regeringen måste göra datten. Det är viktigt att ta dem för vad de är: vanliga människor som spekulerar i saker de inte har en aning om. Det bästa vi kan göra nu är att låta statsepidemiologen Anders Tegnell och hans kollegor göra sitt jobb.

Det överordnade målet för samhällets hantering av corona, måste vara att hålla ned dödstalet och så snabbt som möjligt återgå till den situation som rådde innan utbrottet. Människor ska gå till jobbet, teaterföreställningar och möten ska genomföras, hotell ska beläggas, flyg ska avgå och riskgrupper ska få snabb vård om de insjuknar. Hur det ska gå till finns det experter som utsetts av staten att hantera. Reagerar vi med ryggmärgen finns risken att vi skadar samhället, utan att egentligen ha räddat fler liv.

En som reagerat med ryggmärgen är DN:s chefredaktör Peter Wolodarski. Den annars respektable tidningsmannen har i en panikartad kolumn krävt att nationen stängs ned. Sverige ska försättas i undantagstillstånd, bilarna ska stanna och alla ska isolera sig i hemmet. Varför och hur det ska leda till att fler liv räddas framgår inte. Han hänvisar bara till att andra länder gjort så, däribland Norge, Danmark och Italien, och att Sverige måste följa efter.

Det är ironiskt att han nämner Danmark, med tanke på att chefen på deras folkhälsomyndighet dömde ut sin regerings åtgärder som “politiska”. Det vill säga att åtgärderna som politikerna vidtog var för att signalera handlingskraft och inte för att rädda liv. Vi svenskar ska vara glada över att vår regering vet bättre än att spänna musklerna framför kameror, fatta beslut de vet inte hjälper och som de vet kommer att skada samhället. 

Virusets effekter kommer redan nu att bli stora och kännbara. Föreläsningar, utbildningar, idrottsevenemang, konserter, möten och filmvisningar har ställts in. Saker skjuts upp eller ställs på ända. Tiotusentals människors försörjning står stilla. Trots att det nuvarande mötesförbudet gäller vid evenemang med 500 gäster eller fler, har många tagit det säkra före det osäkra och ställt in även mindre sammanträden.

Hur mycket pengar det finns i olika reserver vet vi inte, men hotell- och restaurangbranschen har redan varslat 7 000 om uppsägning. Flygbranschen håller andan. Städare, servitörer och nattklubbsvärdar vittnar om hur de nu måste använda Klarna för att handla mat. Att i det läget införa än mer brutala åtgärder som i bästa fall bara inger en känsla av handling, är ett svek mot riskgrupperna och de som blir av med sina jobb.

Stefan Löfven har beskrivit situationen som ett maratonlopp, där vi måste vara redo att hantera viruset under en tid. Antalet insjuknade ska portioneras ut över tid, så att vårdinrättningarna får ett hanterligt antal sjukdomsfall i taget. Den stora dödligheten ligger i att många människor drabbas på en gång och behöver vård samtidigt. Puckeln måste slätas ut. Kraven på undantagstillstånd och människors hamstring av toapapper framstår därför som bisarra. Viruset kommer att döda gamla människor om vi agerar på fel sätt, men det kommer inte att slå sönder samhället. Vår panik kan däremot göra det, om vi inte sansar oss och lyssnar på de som hanterat det här förut.