Om M-ledaren “sträcker ut handen” till regeringen säger han ju indirekt att regeringen inte klarar av att lösa frågan själva. Det finns uppenbarligen sanning i det, och det är i allmänhet en bra grej om partierna klarar av att samarbeta över blockgränserna. Men Ulf Kristerssons intention är givetvis inte enbart att stoppa våldet, det är ju också kittlande att som ledare för någon slags opposition få trycka till styrande regering, och själv få verka lite ansvarsfull.

Det är ju intressant att lägga till då att vartenda politiskt utspel Moderaterna gjort det senaste året har varit, rent objektivt, värdelös politik. Vore denna ledarsida blå hade den stått och stampat och längtat efter en konkret moderat-ideologisk reform. Egentligen gör nog alla ledarsidor det, för det är kul att få skriva om riktig politik. Men nada.

Moderaterna har lagt några politiska förslag som är helt okej men som ändå alla andra partier också tycker. I övrigt har M mest gjort populistiska utspel, velat förbjuda saker som i praktiken inte går att förbjuda, och tuppat sig mot regeringen och sagt att den är oduglig. Det är rimligt av Moderaterna att anse att regeringen är oduglig, M är ju i opposition. Men då måste man ju ha en alternativ politik att komma med.

Den symboliska handen som M sedan sträcker ut till regeringen blir därför ganska lam. Det är förstås jobbigt för Ulf Kristersson att han, efter valet, hade en majoritet i riksdagen som ville se en moderatledd regering men att han ändå lyckades sjabbla bort sin chans att bli statsminister. Men fördelen med att vara i opposition är ju att man inte behöver ta ansvar, och därmed får mycket mer tid över till att politikutveckla.

Kanske hoppas bara Ulf Kristersson att han ska vinna nästa val enbart på att regeringen inte gjort ett tillräckligt bra jobb, och att väljarna inte ska reflektera så mycket över vad alternativet är. Men här har vi redan en spelare i svensk politik som plockar de rösterna, och det partiet heter Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna är också det enda parti som folk röstar mot. Nog finns det de som tycker det är nog med det ena eller det andra styret bara för att, men SD är det parti som bara genom sin existens får folk som kanske annars inte hade röstat att gå och rösta - på något annat än SD.

Detta, beror på att Sverigedemokraterna grundades av svenska nazister och har företrädare som konsekvent uttrycker sig rasistiskt och dumt. Moderaterna kan liksom inte köra en sådan grej mot sossarna. De flesta som tycker sossarna är dumma, utan någon politisk tanke bakom det, röstar nog faktiskt på SD. M behöver, till skillnad från SD, seriös politik för att få röster.

När handen sträcktes ut svarade inrikesminister Mikael Damberg (S) med att bjuda in alla partier utom Sverigedemokraterna till samtal. Det är rimligt, med tanke på att den regering som sitter nu gör det av just den anledning att det fanns större majoritet för att hålla SD utanför än vad det fanns för Ulf Kristersson som statsminister.

Vad är då Kristerssons svar? Jo, att det är “bra att regeringen bjuder in, men det är fel att alla inte får vara med”. Som om riksdagspartierna vore dagisbarn där en aktör i leken inte hade nazistisk historia och rasistiska företrädare, och som om höstens talmansrundor inte ens hänt. Vilket givetvis också rimmar illa med hela idén om att verka ansvarsfull.

Det är klart att läget för M, givet de långa regeringsförhandlingarna i höstas och dess utfall, hade varit lättare om det vore så. Men politik handlar om att ta ansvar, och vill man verka ansvarsfull får man faktiskt göra ett bättre jobb. Jag förväntar mig mer av Moderaterna.