Och du vet ärligt inte vad du ska svara där, i ett av vardagspusslets mest utmanande delar. Men frågan bränner kvar medan du tittar runt och ser att nästan varenda tidning klär i ord om bantning, ”komma i form - NU” och hur man blir av med det där extrakilona efter semestern.

Kroppshetsen och föraktet mot kvinnokroppen står en upp i halsen på samma sätt som ångesten över semesterns sista skälvande kalorier. Tänk att hösten är synonymt med att tappa i vikt. Det är inte konstigt att paniken lätt griper tag när det som pratas om i fikarummen är ångesten över ”semesterintagen” i relation till fysisk aktivitet och det vi matas med är kroppshets, kroppshets och ännu lite mer kropphets på det. Men hur berättar man det för en femåring som just lärt sig bokstavera ord?

Jag tänker att de flesta föräldrar vill rusta sina barn med goda värderingar och självförtroende att se ut hur man vill och våga gå sin egen väg. Det har i alla fall för mig, och mina barns pappor, varit det mest primära. Däremot dröjde det innan jag började väga in att hur jag ser på mig själv faktiskt påverkar dem.

En man skrev ”Hon är ju bara en tjockis” om mig i ett kommentarsfält där jag skrivit en politisk text om någon av mina hjärtefrågor. En kommentar om mitt utseende som ett maktmedel. En kommentar med ett enda mål – att trycka ner.

Tjockis, ett ord och sju bokstäver som länge var bland det mest skrämmande någon kunde yttra om mig, vilket inte alls är konstigt då hela samhället marinerats i fettförakt i decennier där bara normkroppen tillåts synas. Ett ord som tidigare kunnat få mig att köpa tidningen där en självutnämnd ”hälsoexpert” talar om tio tips för att må bättre men inte en enda gång nämner att skrota ideal och låta människor få finnas, leva och andas utan att bli bedömda efter utseende benämns.

Det mest skrämmande idag är däremot att mina och dina barn kommer känna att de inte duger. Att de kommer känna sig för fel för stranden med vänner, för bara ben i en klänning eller en topp där man ser magen. Min största rädsla är att objektifieringen och kritiken av kvinnokroppen kommer att fortsätta för alltid.

Att lycka har att göra med siffror på vågen är enligt mig en av vår tids största lögner och som kommer fortsätta så länge marknaden tillåter och så länge vi kommer tillbaka från semestern för att ”starta våra nya liv” och pratar högt och ljudligt om bantning lika normaliserat som att barnen är tillbaka på förskolan eller att semestern var för kort i år igen.

Sen jag fick barn har jag ett ännu större ansvar att inte banta, kritisera min kropp högt eller bidra till osunda ideal. Jag vill inte att de växer upp jämte en mamma som föraktar sin kropp, som kommenterar andras kroppar eller fördömer dess funktion istället för att hylla kapaciteten. Jag vill att mina barn åtminstone hemma ska vara fredade från kroppshetsen som resterande samhälle gladeligen kommer att heja på, med sjuka ideal som resultat.

Min kropp har burit två barn. Den andas, får mig att känna alla känslor, och finns där som ett verktyg att nå mina drömmar. Den gör allt det trots att föraktet mot den funnits där i stora delar av mitt liv. Det enda som borde yttras om den är tacksamhet. Men tacksamhet säljer tyvärr inga tidningar, vilket jag nu ska berätta för min femåring!