“Nej, jag vill inte tysta kritik, och nej, jag har inte utnyttjat min position eller försökt skattefiffla” skrev Lundkvist i debattartikeln, vilket man får förmoda ska vara svar på en del av den kritik han fått. Det har han inte gjort heller, så det är ju lugnt på så vis. Och som bekant slutade frågan handla om Lundkvist efter en lång rad artiklar i Piteå-Tidningen.
Det hela må ha börjat med Lundkvist målare, men eskalerade under sommaren till att mer handla om ledarskap och organisationskultur i det Socialdemokratiska partiet i Piteå Kommun. Konflikten ledde bland annat till att tidigare socialdemokraten André Bengtsson klev av sitt uppdrag som ersättare i kommunfullmäktige, efter att ha upplevt kritik för att ha kritiserat. Ungefär så, det hela är ju lite rörigt.
André Bengtsson pratade gärna med media om den tystnadskultur han upplevt i partiet. Partitopparna pratade mindre gärna med media om detta, vilket på något vis kanske bevisade Bengtsson rätt i stunden men å andra sidan kanske partiets ledare inte såg någon vidare poäng med att blåsa liv i konflikten ytterligare.
Detta bekräftade också Anders Lundkvist när han träffade Piteå-Tidningen, i ett filmklipp som publicerades på www.pt.se under måndagen. Lundkvist intervjuas i klippet av en av Piteå-Tidningens reportrar, angående just sommarens konflikt i det Socialdemokratiska partiet.
Att det skulle finnas en osund kultur i partiet ställer inte Lundkvist upp på. Det hade inte tillfört den publika debatten om alla partitopparna gick ut i media, menar han. Det har Lundkvist rätt i. Diskussionen förlängdes i evigheter, mycket på grund av André Bengtssons nästan ihärdiga kontakt med Piteå-Tidningen, som såklart gav underlag till en hel serie artiklar, varpå det hela slutade handla om husmålare.
Sedan är det inte säkert att Bengtssons version stämmer. Men eftersom han är den som pratat mest med media är det ju lätt att tro det. På så vis var det bra av Anders Lundkvist att bemöta Piteå-Tidningens frågor i detta filmklipp, om inte annat för att nyansera bilden av kulturen i partiet.
Däremot blir det konstigt när Lundkvist säger, på frågan om valet av målare, att “man ska komma ihåg att detta är något jag gjort som privatperson” och vidare att han inte kan lova att aldrig mer köpa saker från företag som inte har kollektivavtal, för sådana löften kan vara svåra att hålla sig till.
Ursäkta, men som kommunalråd finns ingen gräns mellan privatperson och politiker. Det är bland annat därför heltidspolitiker har rätt saftiga arvoden, för att det finns risk att det man gör som privatperson leder till en kris på jobbet, vilket kan leda till ett mediadrev, och sedan drabbas ens privatliv och familj av det. Den risken är en del av giget.
Ett socialdemokratiskt kommunalråd, som ska representera arbetarrörelsens värderingar, kan inte på ett så lättvindigt sätt uttala sig på det viset om kollektivavtal. Det är klart att alla någon gång konsumerar prylar eller tjänster från företag utan kollektivavtal, men det är eftersträvansvärt att åtminstone försöka, om inte annat för sin egen trovärdighets skull.
Anders Lundkvist kommer helt enkelt lite billigt undan i grundfrågan, alltså valet av målare, och det har han bland annat André Bengtsson att tacka för. När diskussionen slutade handla om företag med kollektivavtal, och istället började handla om vem som sagt vad till vem så försvann fokus från grundproblemet.