Alla jobbskatteavdrag har ju skapat rejäla buffertar hos de flesta med heltidsjobb. Renovera köket? Thailandsresa? En bil till? Och nu, i klimatkrisens tid så ska det vara: tågsemestra i Europa? Köpa en sommarstuga? Elbil? Det handlar fortfarande om privat konsumtion som inte löser något alls förutom ger en lättnad för samvetet.

Om man nu vill göra något, varför inte ta hela semesterkassan eller köksrenoveringsdrömmen och investera i förnyelsebar energi, helst i något kvinnokooperativ i Indien. Tänk att kunna följa det här år efter år. Se hur det minskar utsläppen samtidigt som de här kvinnorna ser till att deras barn får utbildning och att ett samhälle får blomstra istället för att sugas ut.

Alltså, jag vet hur flummigt det här låter, men det är ju fullt möjligt via mikrolåntjänster - som 2006 fick Nobels fredspris. Det jag är ute efter är kanske en vilja att skapa något och göra något som liknar en kooperativ rörelse här som gynnar någon annan men också oss. Vi har ju bara en planet.

Och socialdemokratin bygger på den kooperativa tanken. Det känns som att man missriktat förväntar sig allting av ”politikerna”, eller bara ”någon annan” nu. EU-valrörelsen har till exempel präglats av att vi ska skicka ”rätt person” till EU-parlamentet, någon som orkar med att nätverka, springa på mötet, kan skapa omöjliga koalitioner. Orimligt högt tryck på enskilda personer kan väl tyckas? Den kooperativa tanken är ju motsatsen – många kan göra något som individer inte kan.

Men nu ska vi lämna privatpersoners ekonomi och gå vidare på fixa-själv-temat. Omställningen till förnyelsebar energi kräver nya sorters metaller och mineraler. De finns i rekordutsträckning i Sverige och de är kartlagda i Sveriges geologiska undersöknings (SGU) borrkärnearkiv.

Här finns 150 års insamlade prover så idag när helt nya mineraler är av intresse är det bara att söka upp var de finns och sen begära tillstånd för prospektering. Men sen slutar det enkla eftersom tillstånden väldigt sällan leder till en gruva.

Det som är otroligt märkligt är att borrkärnearkivet är öppet för alla och mineralskatten är så gott som obefintlig i Sverige. Vidare är det så otroligt märkligt att Sverige som land inte kan tänka sig att ta ansvaret själva. Vi vill ha en omställning till förnyelsebar teknologi och vi ger prospekteringstillstånd – men till utländska företag.

Varför sker inte det här statligt så att dessa otroligt värdefulla mineraler bryts under kontrollerade former (för miljöpåverkan och inte minst grundvatten) men också så att inkomsterna stannar i landet, och allra helst på orten. Just nu finns det folkrörelser emot brytning av mineraler just av rädsla för miljöpåverkan. Men när kommer kraven på att ta ansvar istället?

För en tid sen fick Lena Södergren generaldirektören för SGU kommentera motståndet på Österlen och vad hon säger är verkligen viktigt: Idag är man beroende av gruvbrytning i Kina, Ryssland och Kongo – alla länder med bristfällig miljölagstiftning och arbetsmiljölagstiftning. Din telefon är med största sannolikhet gjord med hjälp av barnarbete. Har vi inte ett större ansvar än så? Båda exemplen visar på en slags sticka-huvudet-i-sanden-mentalitet som bara kommer bli mer och mer pinsam.