Det sägs ganska ofta nu för tiden, att vi ska värna demokratin. Rädda demokratin. Stärka demokratin. Bekämpa odemokratiska krafter. Men vill vi göra något för att bekämpa det vi kallar för “antidemokratiska krafter” måste vi sluta kalla det för “antidemokratiska krafter” och istället säga vad vi menar: rasism, ekonomisk ojämlikhet, klassförakt, kvinnohat, svaghetsförakt, antiziganism, kapitalism, m.m.

Ett politiskt samtal som klumpar ihop goda saker som tolerans, jämställdhet, antirasism under begreppet “demokrati” – och onda saker som intolerans, rasism, nationalism under begreppet “antidemokrati” kommer bara fortsätta dölja de politiska motsättningar och konflikter vi skulle behöva få upp till ytan för att debattera.

Det är inte i första hand odemokratiskt att hata muslimer, det är islamofobi. Det är heller inte odemokratiskt att förbjuda abort, det är kvinnoförakt. Det är inte odemokratiskt att tio procent av Sveriges befolkning äger 70 procent av tillgångarna, det är oreglerad, råbarkad kapitalism. Säg det istället.

Här i Sverige har vi successivt, och utan att riktigt pränta ner det i någon samlad och slutgiltig definition, enats om att vår liberala demokrati innebär ungefär det här: fria och allmänna val, yttrandefrihet, fri press, meddelarskydd, offentlighetsprincip, religionsfrihet, mångfald, jämställdhet mellan könen och rättssäkerhet. De flesta anser nog också att näringsfrihet räknas dit, det vill säga rätten att fritt få starta upp företag och bedriva affärsverksamhet.

Det sistnämnda är intressant. För var går gränsen? Ingår det i demokratin att få bedriva affärsverksamhet var som helst? Nej, inte riktigt. Men i välfärden? Definitivt, säger många på högerkanten. Absolut inte, säger andra. När slutar det då vara en fråga om vad som ingår i demokratin för att istället gå över i politiska meningsskiljaktigheter? Och framför allt: Hur vet man att alla människor som ska värna demokratin tillsammans menar samma sak? Exakt vad ska vi värna, vems idéer och uppfattningar?

Att kampen mot totalitära krafter resulterat i att vi ska försvara något så subjektivt som demokratiska värderingar har lagt en heltäckningsmatta över det politiska samtalet. Men det verkligt stora problemet med att vi pratar om demokratin som om den bär på en massa goda ideal den egentligen inte gör – som tolerans, mångfald, mångkultur, jämställdhet och antirasism – är just att sympatier med dessa ideal inte är något kriterium för att ställa upp i ett val och få en demokratiskt legitim riksdagsmajoritet.

Demokratin kommer inte att hindra de med antidemokratiska ideal från att bli valda och styra landet. Försvarandet av demokratin kommer med andra ord inte att försvara oss mot något alls. Det gör däremot en livaktig idépolitisk diskussion, där människor faktiskt säger vad de menar, och avkrävs konkretion.

Liberalernas val av partiledare illustrerar en del av problemet. Nyamko Sabuni valde, till skillnad från Erik Ullenhag, att berätta vad hon tänker driva för politik. Då hamnade hon i blåsväder, eftersom hon vill “begrava det mångkulturella samhället”. Flera röster varnade för Liberalernas kommande antidemokratiska inriktning. Men vad är det som är odemokratiskt? Hon har ju sagt vad hon vill, i god tid före ombuden ska rösta.

Att det skulle krävas en rasistisk politik som inskränker människors friheter för att begrava det mångkulturella samhället är en annan sak. Det är något att ta strid mot, något man kan svara på genom att just påtala att det skulle krävas en rasistisk politik. Men gör då det istället för att kalla det “demokratiskt” eller “odemokratiskt”. Ta ställning för och emot idéer, säg ifrån, säg det högt – delta i demokratin innan den röstas bort.