I miljökretsar talas det nu mycket om företaget Preem. I dagarna fick Preem beskedet om att deras ansökan om att bygga ut sitt oljeraffinaderi i Västsverige skjuts fram av mark och miljööverdomstolen i drygt en veckas tid.

Preem vill utöka sin verksamhet för att göra en slutprodukt av råoljan, restoljan, som framför allt stora havsfartyg går på, mer miljövänlig. På så vis är det ju positivt att företaget vill bygga ut. Att koldioxideffektivisera ett koldioxidtungt bränsle är ju positivt ur klimatsynpunkt.

Kritiken handlar inte om företagets vilja till att klimatanpassa drivmedel. Kritiken handlar om vad en utbyggnad skulle innebära för klimatet, även om syftet är att göra ett dåligt bränsle lite mindre dåligt. I runda slängar skulle utbyggnaden innebära en fördubbling av koldioxidutsläpp. Endast Preems utsläpp skulle vara mer än Sveriges totala inrikesflyg.

Trots att syftet är att göra en dålig produkt mindre dålig skulle det slutliga resultatet ändå bli ordentligt dåligt. Det säger en del om vad vi befinner oss i klimatdebatten, klimatomställningen och Parisavtalets måluppfyllelse just nu.

Det bästa av det minst dåliga är riktigt dåligt. I fallet Preems oljeraffinaderiutbyggnad diskuteras också villkoren kring utsläppsrätter. Utsläppsrätter har varit EU:s sätt att få bukt med klimatutsläppen utan att införa begränsningar hos företagen. En form av marknadsstyrd klimatsatsning.

Det finns ett begränsat antal ton koldioxid som får släppas ut, och därför ett tak på hur många utsläppsrätter varje land och företag har rätt till. För svensk del handlar det om drygt 750 anläggningar, skriver SVT.

Utsläppsrätterna är som vilken vara som helst. Det gör att när EU för varje år sänker antalet utsläppsrätter höjs också priset, en klassisk efterfråga kontra utbud. Ju fler som vill ha allt färre utsläppsrätter, ju dyrare blir det.

Det ska uppmana företag till att göra klimatsmarta omställningar i stället för att tvingas köpa allt dyrare utsläppsrätter.

Grejen är bara den att Preem inte betalar något för sina utsläppsrätter. I tanken om handeln med utsläppsrätterna har globala företag ett försprång, de får sina utsläppsrätter gratis. Skulle Preem, i likhet med andra företag tvingas betala, skulle eventuellt situationen se annorlunda ut. Den vinsten de skulle göra på att bli ledande i att sälja mindre klimatdåligt bränsle till fartyg skulle ätas upp av kostnaden av utsläppsrätterna.

En annan aspekt av den nya, eventuella utbyggnaden, är att företagets direkta utsläpp, alltså inte medräknat de utsläpp som skulle komma från företagen som köper produkten Preem säljer, är att de har för avsikt med att använda en ny så kallad CCS-teknik. Det innebär att de skadliga utsläppen inte släpps ut i atmosfären utan kapslas in och förvaras i berggrunden.

Det är en innovativ teknik, och påhejas av bland annat FN:s klimatpanel som menar att den typen av teknik kommer vara nödvändig för att nå upp till klimatmålen.

Att skilja och kapsla in de skadliga utsläppen från de ofarliga är i sig en viktig åtgärd för att snabbt reducera utsläppen. Samtidigt innebär det bara att man skjuter fram problemet ytterligare. Det kommer vara upp till de framtida generationerna att hantera avfallet vår generation bara sopar under mattan. Det finns också en risk att till förlita sig på just den tekniken, den har knappt testats i praktiken.

Liksom Preems satsning på att göra det bästa av de sämsta alternativen när det kommer till drivmedel, så blir även CCS-tekniken en undanflykt för företag att inte göra en helhjärtad klimatomställning.

Fallet Preemraff sätter fingret på hur stor skuld företagen har på den globala klimatpåverkan, och hur styrda politikerna är av viljan att inte göra sig ovän med näringslivet.