SD är nu ett främlingsfientligt parti till höger som både vill strypa invandringen till Sverige och samtidigt sänka skatterna och försämra välfärden.
Vänsterut på den politiska skalan finns idag bara partier som vill bygga ut välfärden och har en relativt frihetlig inställning till invandring, den fråga som i slutändan verkar ha drivit väljare från S till SD.
S har redan tagit steg mot att bli mer auktoritära och hårdare mot invandring. Det syntes i valstrategin som presenterades före valrörelsen. S skulle först gå ut hårt i frågor om bland annat migration, för att sedan prata välfärd.
Många ser säkert en framtid i idén om att ta S närmare en auktoritär position till vänster. Det betyder inte att S skulle närma sig SD i frågor om demokrati eller kultur, men det kan betyda att man vill formulera egen politik mot flyktingar och andra (utsatta) grupper.
Ser man till väljare inom LO kan en sådan riktning se logisk ut. I en rapport släppt av tankesmedjan Katalys pekar utredaren Hampus Andersson på att den traditionella arbetarväljaren fortfarande ser sig själv som vänster i ekonomiska frågor. Man tror på välfärden och vill se den växa. Samtidigt är samma väljare mer auktoritära och enligt rapporten mer kritiska mot invandring.
Mitt under S omläggning av migrationspolitiken i våras berättade flera partiarbetare att det blivit mycket lättare att prata med väljare ute i landet när S så kallat satt ned foten.
S står nu mitt i den klyfta som uppstått i Sverige mellan både stad och landsbygd och mellan kvinnor och män. Kvinnor generellt avskyr SD (1 av 10 inom Kommunal röstade på partiet), och i de mest urbana och hipstriga orterna i Stockholm gjorde vänstern rent hus på både Moderater och F!:are. Även S stärktes. Men i kommuner och landsting backar man generellt, och det syns särskilt på landsbygden.
S säger gärna att partiet ska kunna bestå av både Benny i Tomelilla och Jennifer på Södermalm i Stockholm, men hur partiet nu väljer sin framtida riktning riskerar att förskjuta någon av dem.
Ett auktoritärt vänster-S har två stora risker: Att man, likt i våras, glömmer bort hur röststarka partiets storstadskvinnor är. Deras protester mot S omläggning av migrationspolitiken fyllde sociala medier och var demoraliserande för hela rörelsen, oavsett vad väljare och partimedlemmar på landsbygden eventuellt tyckte.
Det må vara sant att storstadsfeminister har extremt svårt att locka tillbaka SD-väljare, men en mer auktoritär socialdemokrati kommer driva kvinnorna från partiet. Det borde ses som en lika stor förlust för S som förlusten av LO-männen.
I slutändan kommer S största problem fortsatt vara SD, oavsett vilka val man gör själva. För SD är populister. Vid sidan om främlingsfientligheten är det paritets hjärta och själ. Om Åkesson ser att S nya strategi ger några som helst väljarframgångar finns det ingenting som hindrar honom från att börja prata välfärd igen. Och S står åter på ruta ett, men nu utan Jennifer.