Nystart, frisk fläkt och nya tankar. Det faktum att det blev tidigare ministerräven Nyamko Sabuni som blev ensam kvar bland kandidaterna till Liberalernas ordförandepost är mångas önskan. En övervägande majoritet av länsdistrikten röstade för Sabuni som ny partiordförande och när även valberedningen meddelade att Nyamko Sabuni var deras partiledarkandidat valde Erik Ullenhag att kliva av sin kandidatur. Det är inte bara internt Nyamko Sabuni har ett brett stöd, även i opinionen är det dubbelt så många väljare som har förtroende för henne än för Ullenhag.
Nu är Ullenhag ute för räkning, han har dragit tillbaka sin kandidatur. Tur var väl det.
Flera ombud hade inför partiets landsmöte på fredagen gått ut och meddelat att man tänkte gå emot sina respektive distriktets gemensamma val att nominera Sabuni och i stället lägga sin röst på Ullenhag. Partiledarstriden har gjort att Liberalernas interna splittring inte längre sker i partikorridorerna utan för öppen ridå och för alla att beskåda.
Att gå ut innan en omröstning och meddela att man kommer gå emot sitt moderdistrikt är inget annat än ett sätt att meddela omvärlden sitt missnöje. Partiledarstriden har gjort att Liberalernas interna splittring inte längre sker i partikorridorerna utan för öppen ridå och för alla att beskåda. Intressant för oss politiska kommentatorer och opinionsbildare, skadeglatt för de politiska motståndarna, förödande för Liberalerna själva.
Nu när Nyamko Sabuni tar över rodret är hon ytterligare en kvinna i ledet att ta över ett parti i kris. Det är lite så det brukar te sig. När ett parti behöver en ”nytändning” har kvinnorna kunnat ta plats. När de sedan misslyckas med en många gånger omöjlig uppgift (jag tänker exempelvis på Mona Sahlin och Anna Kinberg Batra) är det som att ”nej nu har vi testat det där med en kvinna”, och så byts hon ut mot en ny regelrätt kostymklädd karl. Att de fått en uppgift i stil med att försöka täta ett sjunkande Titanic spelar ingen roll. De misslyckades, så nu ska de gå.
Samtidigt är Sabuni Liberalernas enda hopp. Skulle Ullenhag ta över efter Jan Björklund skulle Liberalerna cementera sin roll som Centerpartiets lillasyster och ofrånkomligt hamna i skymundan som ”det mindre populära liberala partiet”. Med Sabuni har de åtminstone en företrädare som i sin politiska hållning sticker ut och sätter Liberalerna på kartan.
Undantaget Jimmie Åkesson är dock de mer karismatiska ledarna som ”säger vad man tycker” rätt kortsiktiga lösningar. Ullenhag och Sabuni har två helt olika politiska bakgrunder. Ullenhag är i princip född och uppvuxen på det liberala partiprogrammet. Nyamko Sabunis politiska ingång kommer framför allt från civilsamhället. Ullenhags hejarklack värnar det trygga, stabila Liberalerna och värnar partiets historiska arv.
Sabunis följarskara är redo att reformera Liberalerna och ta partiet in i 2019. Så här i backspegeln borde Björklund klivit av partiledarposten efter valet 2014. Jag hoppas verkligen att Liberalerna ger Sabuni en ärlig chans.
För svensk politik innebär en ny liberal partiordförande att det politiska landskapet kan komma att ritas om ytterliga. Med de minimala marginalerna Januariavtalet innebär för majoriteten i riksdagen är varje riksdagsledamot avgörande för hur ett beslut ska tas emot. Sabuni kommer inte röra om i Januariavtalets fortfarande puttrande gryta riktigt än. Men närmare riksdagsvalet 2022 kommer Liberalernas foglighet vara som bortblåst.