Med anledning av: Artikeln "Kyrkopolitiker hoppar av tältmöte" och insändarna "Tältmöte med frälsning och dold politisk agenda" och "Fäldt ute i ogjort väder".
Jag kan förstå att det rör upp känslor och tankar när nu tältet kommer till stan för att evangelisera.
Det är bra att kyrkopolitiker kollar upp vilka organisationer som står bakom satsningen. I många stycken kan jag hålla med den kritik som bland annat kommer från Brith Fäldt, det mesta kan nog stämma.
Läsningen i informationstidningen berörde mig, trots allt. Inte minst den som handlade om Annahita Parsan som flydde från Iran och idag är präst i Hammarbykyrkan. Jag vet inte om hon kommer att medverka i Piteå, men jag hoppas det.
Visst finns det många i Piteå också som har trasiga liv och behöver förvandling.
Sebastian Stakset är ett gott exempel. Han brinner för att fler ska få del av detta hopp. Jag ser denna företeelse som visselblåsare. De sätter fingret på ett samhällsproblem. Allt för många mår psykiskt dåligt i vårt land idag. Visst kan det följa med ett och annat som inte alltid är politiskt eller religiöst korrekt, men jag tycker inte vi ska kasta ”barnet med badvattnet.”
Jag är otroligt tacksam över vår kloke kyrkoherde i Piteå, som menar att kristenheten bör närvara. När tältet är rivet så finns kyrkorna kvar. Visst kan det medföra en hel del efterarbete men det är kyrkan till för.