Rikard Nilsson stilla på en picknickfilt hemma på gården i Yttersta. En sällsynt bild av den hårt arbetsbelastade kremeraren av alla typer av smådjur i en egenkonstruerad förbränningsugn.
Omgivningarna andas Bullerbyn och i synnerhet när solen sveper in över den lantliga miljön i Yttersta några kilometer utanför Lillpite, med Lillpiteälven passerande runt knuten.
Där på gården bland falurödmålade byggnader har Rikard Nilsson etablerat sin egen något udda verksamhet; krematoriet för allehanda döda smådjur.
Här passerar djurkropparna den dieseldrivna ugnen och förvandlas till aska i över tusengradig värme, innan stoftet i de flesta fall återsamlas i träurnor för att återföras till respektive djurägare.
Rikard Nilsson, djurkremerare som han själv titulerar sig, ger bakgrunden från PT:s picknickfilt:
– Efter min utbildning på Grans i unga år och ett decennium som djurskötare på Öjebyns djurklinik insåg jag behovet av ett smådjurskrematorium i länet. Då var det 2007. Efter ett batteri av tillståndsprövningar, godkända allt eftersom, satte jag spaden i jorden.
Krematoriet med förbränningsugnen byggdes upp hemma på gården i Yttersta och utfallet av den skissade verksamheten slog grundaren med häpnad.
– Behovet var stort redan initialt och sedan har det bara ökat, ökat och ökat år efter år, säger han.
Det stora flertalet döda djur hämtar Rikard Nilsson veckovis hos djurkliniker utspridda över i stort sett hela Norrbotten.
– Jag tillryggalägger runt 6 000 mil per år, hämtar alla djuren i nedfruset skick, transporterar dem i en frysbil, förvarar och kremerar dem på gården, direkt från frys till ugn.
Utöver avlidna eller avlivade djur på kliniker, där ägarna själva har önskat kremering, så anländer även många personligen med sina döda sällskapsdjur till gården i Yttersta.
– Jag möter ofta människor i svår sorg, förkrossade och förtvivlade djurägare. Det gäller att visa respekt, hålla en hög etisk nivå och hantera bemötandebiten lika väl som den praktiska hanteringen runt kremationen, understryker Nilsson.
– Verksamheten domineras stort av hundar och katter, men jag har också kremerat ormar, kaniner, hamstrar, marsvin, fåglar, sköldpaddor, ödlor. Däremot inga lantbruksdjur som hästar, kor eller får. Verksamheten medger endast sällskapsdjur, så i vissa fall kan det vara lite gråzon när en minigris eller miniget kommer på tal.
– Det minsta djur jag har hanterat är en sibirisk dvärghamster, inte mycket större än en tumme. Den blev kremerad på eftervärmen i brännugnen. Askan blev inte mera än som från en fimp men stoftet återgick till ägaren. Jag minns att dvärghamstern hette Palten och tillhörde någon student från musikhögskolan.
– Skillnaden från förr är att allt fler djurägare, ungefär sju av tio numera, beställer enskild kremering för att kunna tillvarata askan i en urna.
Detta får till följd att ugnen går varm längre tider med ökad förbrukning av diesel till numer 70 kubik per år.
– Många gånger när jag kommer hem sent eftermiddagar efter turer runt Norrbotten startar jag omgående med allmän kremering med många djur tillsammans. Därefter följer enskilda kremationer ofta till långt in på natten, två-tre-tiden är mer regel än undantag. Jag gillar att jobba sent.
– Däremot jobbar jag alldeles för mycket och är i stort behov av en hjälpreda på halvtid, en person med empati och muskler eftersom jobbet handlar mycket om att bära, säger Rikard Nilsson och exemplifierar ett enskilt dygn förra veckan då han hanterade hundra djur, totalt 1 760 kilo och 58 enskilda kremationer.