Minnena bleknar aldrig. Genom hela sitt liv har Irene Södersten haft svårt att uppskatta mysfaktorn från stearinljus och kamineldning. "Jag fick aldrig chansen att bearbeta traumat från branden ordentligt", säger hon.
Tiden går men läker inte alla sår. Idag har den då treåriga Irene blivit 70 år, men minnena av tändstickorna, leken, röken, skräcken och de svåra följderna har lämnat ärr som aldrig fått chansen att läka ordentligt.
– Jag har svårt för att ens tända ljus, säger hon. Det har jag alltid haft sedan den gången. Öppen eld ska vi inte ens tala om, det är verkligen ingenting som tilltalar mig.
– Sannolikt beror det på att jag aldrig har fått tala om det som hände. Mamma och pappa ville aldrig prata om det. Det tystades ner. Det var för jobbigt och jag blev aldrig erbjuden någon hjälp för att komma över tragedin.
Vi sitter vid köksbordet i Älvsbyhuset i Vistträsk där Irene bott med sin man Kurt sedan mitten av 1970-talet. Irene Södersten har precis återhämtat sig efter en hjärtinfarkt i somras och hon ser fram emot att komma på banan igen med full energi.
– Det gäller att mobilisera ork för jag är väldigt sällskapssjuk och vill ha krafter nog för att kunna ge och ta emot besök, säger hon och läppjar på kaffekoppen.
Sedan börjar hon berätta om det som hände den där gången när hon var drygt tre år, barnsligt fascinerad av tändstickor och grubblerier över hur fort ett överkast egentligen kunde brinna.
Hon var tre år och fascinerad av tändstickor. Idag berättar Irene Södersten, 70, om "hysset" och brandkatastrofen som gjorde sjubarnsfamiljen hemlös.
Det var en tisdag. Det var den 25 januari 1956 i byn Arvidsträsk en dryg mil söder om Älvsbyn och utetermometern visade 26 minusgrader den eftermiddagen.
Familjen Norberg (som Irene hette som flicka) bodde sedan en tid tillbaka i byns gamla uttjänta och ombyggda skola.
Familjen bestod av pappa Sven, snickaren, och mamma Sanny, sömmerskan, ingen ens 30 år fyllda, samt sju barn från spädbarnsåldern och upp till elva år, plus ytterligare ett ättelägg på väg.
Skolan som hade modifierats till lägenhetsboende inhyste ytterligare två familjer med sex personer.
Ved finns staplat mot ett uthus utanför hemmet i Vistträsk. Men den biten tillhör maken Kurt och kaminen i uthuset, där Irene aldrig sätter sin fot. Åtminstone inte när det ska eldas.
Sjubarnsfamiljen bodde i ena husflanken över två plan. Fyra av de yngsta barnen befann sig hemmavid den tisdagseftermiddagen, däribland treåriga Irene som lekte med en jämnårig grannpojke på nedre våningen där ett före detta klassrum fungerade som stor sovsal.
– Jag och grannpojken lekte där, medan mamma och mina andra hemmavarande syskon var upptill där vi hade kök och matrum.
Vad ingen visste, inte ens pappa Sven som var rökare, var att lilla Irene i ett obevakat ögonblick hade lagt beslag på hans tändsticksask.
– Högst sannolikt var det därför han just då hade begett sig över till en granne för att låna tändstickor. Han hittade dem inte, för jag hade ju tagit asken.
Hon var tre år och fascinerad av tändstickor. Idag berättar Irene Södersten, 70, om "hysset" och brandkatastrofen som gjorde sjubarnsfamiljen hemlös.
Treåriga Irene och grannpojken som hade fyllt fyra, fick då för sig att testa hur fort ett sängöverkast kunde brinna. Ett överkast som låg utsträckt över en av sängarna i sovsalen.
– Det är aldrig lätt att begripa hur små barn tänker och resonerar. Men i detta fallet fick det verkligen katastrofala och tragiska följder, konstaterar Irene.
– Jag har ett svagt minne om hur jag, säkert väldigt skamfull, gick uppför trappan och öppnade dörren till köket och började snurra med pekfingret i håret. Jag minns att mamma frågade ”Är det något speciellt? Ni har väl inte tänt eld?”. Förmodligen kände hon röklukt.
– Tänt eld var ju precis vad vi eller jag hade gjort. Grannpojken hade sprungit iväg hem till sig och mamma tog oss fyra barn och baxade oss ut ur huset och över till grannen.
I en stor artikel på förstasidan berättade PT om jättebranden i skolan i Arvidsträsk i januari 1956, där bland annat en sjubarnsfamilj blev helt blottställd och hemlös.
Vid det laget brann det för fullt i sängen och kanske i ytterligare någon fler möbel. Det växte snabbt till fullt utvecklade eldslågor och kraftig rökutveckling i hela sovsalen.
Pappa Sven kom springande och försökte med alla medel att kväva elden. Ytterligare hjälp tillkallades och brandkåren larmades.
Men alla insatser gjordes förgäves. Inkråmet i familjen Norbergs bostad var vid det laget ett enda stort brand- och rökinferno omöjligt att vistas i. All kraft fick koncentreras åt att bära ut möblemang från grannfamiljernas bohag där en del lösöre hann räddas undan lågorna, enligt vad PT:s utsände rapporterade i tidningen dagens efter branden.
Nää, veden i bakgrunden är ingenting som skapar några varma känslor, påpekar Irene.
PT-artikeln beskrev även svårigheterna för brandmännen att bekämpa eldsvådan i 26-gradig kyla. Tillgången till vatten var begränsad och brandfordonets motorspruta fungerade dåligt i kylan vilket försvårade släckningsarbetet.
Den ut- och ombyggda före detta skolan från 1920-talet blev totalt utbränd. Hårdast drabbades Sven och Sanny Norberg med sina sju barn. Familjen ägde bara de kläder som de bar på vid tillfället. Allt annat hade blivit lågornas rov. Till och med barnbidraget på 350 kronor i kontanter som hade hämtats ut dagen innan branden.
Minnena bleknar aldrig. Genom hela sitt liv har Irene Södersten haft svårt att uppskatta mysfaktorn från stearinljus och kamineldning. "Jag fick aldrig chansen att bearbeta traumat från branden ordentligt", säger hon.
– Givetvis var det en katastrof för mamma och pappa, och även för de två övriga familjerna. Enda utvägen för oss var att åka till farfar och farmor som bodde i Rosberg utanför Vidsel.
– Dom hade bara ett kök och en kammare, och där packade vi ihop oss totalt sju barn och fyra vuxna. Det kan inte ha varit lätt och där bodde vi i ett par månader.
– Vår familj ägde ju ingenting. Det anordnades med insamling av kläder och annat i Älvsbyn för att hjälpa oss.
Så småningom fick den utblottade familjen hjälp att flytta till ett hus i Övre Tväråsel, som initialt var i väldigt dåligt skick. Medan familjen Norberg fick handräckning med renovering ordnades tillfälligt boende i ett uthus hos en granne med litet kök och litet sovrum, där det var så trångt att pappa Sven tvingades sova på köksbordet.
En timring på tomten som andas sann snickarglädje.
– Till slut kunde vi flytta in i huset i Övre Tväråselet. Mamma var höggravid och fick strax därpå sitt åttonde barn. Sedan kom det ytterligare två barn, så totalt hade mina föräldrar tio munnar att mätta.
– Men vi trivdes i huset och det var en mycket bra plats att växa upp på, säger Irene.
De tio barnen var varannan flicka varannan pojke, med Maine som äldst, sedan kom Eilert, Britt-Inger, Henrik, Irene som nummer fem, Tommy, Elisabeth, Håkan, Maria och Jonas.
Förutom Britt-Inger är samtliga vid liv idag och bosatta inom Älvsby och Luleå kommun.
Bosse heter vovven, en Sibirisk Laika som Irenes make Kurt drar nytta av på jaktmarkerna. Men själv äter Irene helst fisk.
– Självklart har jag blivit märkt av händelsen i Arvidsträsk. "Det är så mysig med ljus och kamineldning", säger andra, men för mig är det bara motbjudande. Jag har säkert också påverkat mina tre barn. När de bodde hemma kollade jag alltid in i deras rum när de hade somnat, att det inte luktade rök.
– Jag hade säkert mått bra att som liten fått prata om branden med någon expert. Men det fick jag inte. Och mamma och pappa ville aldrig under inga omständigheter dryfta händelsen.
– Därför är det som det är, och får jag välja så tänder jag helst inga ljus, säger Irene Södersten.