Det är Josefins första hund Arrack som är anledningen till att hon i dag jobbar med hundar.
Josefin Bergman kände sig som världens lyckligaste när hon hämtade hem sin svansviftande valp Arrack. Men deras tid tillsammans kantades av problem.
– Han var en fantastisk valp och väldigt klok, det kändes som om han förstod allt. Våra problem började när han kom in i unghundsperioden. När jag sökte hjälp för hans beteende fick jag råd som gjorde att vår relation bara blev sämre. Tillslut var han som en tickande bomb på 40 kilo och jag kände mycket skam för att jag inte hade den perfekta hunden.
Det var under en bilfärd hon insåg att det inte längre gick.
– När jag körde på mittsträcken i vägen så det skakade lite fick han panik och började slita sönder inredningen. Han var helt skräckslagen och då insåg jag att han mådde för dåligt. Han litade inte på någon och jag såg ingen väg tillbaka.
Arrack blev fyra år.
– Det var extra svårt att fatta beslutet eftersom han var så ung och jag kommer alltid att leva med skuldkänslorna. Men det var också min tid med Arrack som gjorde att jag själv ville utbilda mig till hundinstruktör och senare problemhundkonsult. Jag vill inte att någon annan ska behöva vara med om samma sak. Det känns som att jag tar revansch för oss varje dag.
Boxarna i djurtransporten är bäddade med hö. På morgnarna åker Josefin runt och hämtar upp sina dagisbarn.
I dag lever Josefin för hundar, både privat och jobbmässigt. Hon har själv fyra draghundar och driver företaget Hundtid som inriktar sig på kurser, mobilt hunddagis, hundpensionat och utredningar av problembeteenden.
Drömmen är att i framtiden jobba heltid med hundar och att ha en egen lokal att utgå från, men just nu kombinerar Josefin hundarna med ett deltidsjobb som undersköterska.
Kalle, som är av rasen Russkaja tsvetnaya bolonka, är en av hundarna i det mobila dagiset.
Golden retrievern Douglas väntar in flocken.
"Skogen är perfekt att hålla till i, den innehåller så mycket naturliga aktiveringsplatser", säger Josefin.
Varje hunddagismorgon börjar med en långpromenad i skogen.
Flera morgnar i veckan kopplar hon på sitt specialbyggda hundsläp och åker runt för att hämta upp sina fyrbenta dagisbarn.
Vid niotiden parkerar Josefin efter en skogsväg och Golden retriever-hanen Douglas hälsar glatt på de andra hundarna när hon lyfter ut dem.
Dimman ligger tät vid vattnet och träden glimrar i mustiga höstfärger. Skogen är stilla medan hundarna springer fram och tillbaka över rötter och halkiga stenar.
Snart är Josefins huvtröja fläckig av sandiga hundtassar och brunlockiga Curry har fullt med små löv i pälsen.
– Efter en långpromenad får hundarna vatten och vila. Under tiden förbereder jag individuell träning för dem. Det kan vara spår, klickerträning, balans eller självförtroendeträning beroende på individen. För mig är det viktigt att hundarna trivs, de har ju inte valt oss och det är vårt ansvar att göra vårt bästa för att de ska ha det bra.
"Jag kommer alltid att leva med skuldkänslorna, men det känns också som att jag tar revansch för mig och Arrack varje dag."
Efter några timmar tillsammans är hundarna trötta.
– I dagsläget har jag fem platser eftersom jag vill ha tid för varje hund. Samma sak med hundpensionatet. Tanken är att det ska vara familjärt. Då är hunden med oss i familjen och eftersom vi har två små barn krävs det en del av hunden.
Vid ettiden är det dags för hundarna att ta plats i boxarna, som är bäddade med halm, och åka hemåt. Efter avslutad dag får varje ägare en sms-rapport.
– Jag kan komma på mig själv med att gå och le hela tiden när jag är med hundarna. Det känns så meningsfullt. Hundar är så ärliga och ger så mycket om de får rätt förutsättningar. Jag får vara en del av deras liv och det är nästan för underbart för att vara ett jobb.
När Josefin promenerar iväg efter skogsstigen följer fyra hundar hennes fotspår, men också en skugga av hennes första hund Arrack.