Vidselskolan står som bekant inför förändringar och Folke Öberg har tidigare nedtecknat några minnen från den allra första tiden vid skolan. Året var 1969. Öberg hade tjänstgjort som lärare på högstadiet i Vidsel på halvtid och som fortbildningskonsulent på den andra halvan hos länsskolnämnden i Luleå.
Strax före jul 1969 begärde Bengt-Arne Hansson, rektor i Älvsby landskommun, avsked från sin tjänst. Folke Öberg sökte tjänsten. Det var när han första gången gick in på expeditionen och knappt hade hunnit sätta sig i stolen när tre grabbar från högstadiet uppmärksammade honom om problemen med hockeyrinken.
– Jag lovade att göra mitt bästa. Hockeyrinken var mycket viktig för gymnastikundervisningen. Vidselskolan hade bara den lilla hallen, numera kulturhus, och skolan kryllade av elever som inte kunde schemaläggas i hallen, noterade Folke Öberg och kom till slutsatsen att Vidselskolan måste ha en hockeyrink där cirka 10 klasser kunde schemaläggas.
– Jag beslöt mig för att ringa skolstyrelsens ordförande och fråga om det fanns pengar för att rädda undervisningen. Jag fick omedelbart till svar: nej! Då jag pekade på svårigheterna sa han bara: det är ju din sak.
Öberg tog sig skyndsamt till skolkontoret för att träffa skolchefen Thure Hedman.
– Jag förklarade situationen för skolchefen och fick till svar: det finns ju pengar i årets budget.
Hedman ringde i sin tur till postmästare Blomkvist, som var ordförande i fritidsnämnden. Blomqvist i sin tur ringde upp Tväråns IF, som slutat med hockeyverksamheten och som var villiga att sälja rinken.
– Vi skulle få köpa rinken med tillbehör för 1 000 kronor. Den var inte i lämmar utan måste sågas itu i passande bitar. Överlycklig frågade jag Thure Hedman om möjligheterna att få tillgång till lastbil och en buss, om eleverna och lärarna ställde upp på erbjudandet. Detta till en merkostnad av en tusenlapp. Skolchefen tyckte det var småpengar och vi fick uppmaningen: kör igång!
– Jag var överväldigad av den entusiasm som sköljde över mig. Alla ville vara med. Efter några dagars intensivt arbete stod en fin hockeyrink klar på ett perfekt underlag av asfalt. Det var fullt med åkare varje rast och naturligtvis också på gymnastiklektionerna. Vår duktige vaktmästare spolade upp isbanor för både låg- och mellanstadiet med bara snökarmar runt omkring. Från brandkåren fick vi låna utrangerade slangar varje år.
Senare kom skolstyrelsens ordförande på besök. Han reagerade över hockeyrinken och meddelade att den skulle rivas.
– Absolut inte fick han till svar, varpå han vände på klacken och gick.
Efter en tid inbjöd skolstyrelsens ordförande till möte i Vidsel där man samlade föräldrar, lärare och elever. Då meddelade han att det skulle skickas ”kommungubbar” från Älvsbyn för att riva hockeyrinken. Ordföranden för elevrådet lovade då att de skulle tas emot med mycket varma servetter.
– Det kom heller aldrig några för att riva rinken, berättar Folke Öberg och fortsätter:
– Men hämnden är ljuv. Vid en efterföljande skoltillsyn med skolstyrelsen beslutades att hockeyrinken skulle flyttas från den asfalterade platsen nära omklädningsrummet till ett mycket ojämnt ställe, där lärarna fick stå i timmar på höstkvällarna för att åstadkomma någonting som liknade skridskois.