Vinnarskallen har hon alltid haft. Sex år gammal satte föräldrarna henne på fotbollsskola. Men efter några månader tröttnade hon på allt stoj och stim på träningarna.
– Jag ville ha mer seriöst spel, berättar Pauline Hammarlund och skrattar lite.
I efterhand är hon glad att hennes mamma pushade henne till att fortsätta med fotbollen, trots allt trams på träningarna. Det dröjde inte allför länge innan Pauline Hammarlund fick börja spela riktiga matcher. Åtta år gammal stod hon på fotbollsplanen för första gången i en matchsituation. Men hon tävlade inte bara i fotboll.
– Nej, jag spelade ju hockey också. Med killar. Man får bara spela med killar tills man är 15. Så i åttan blev jag tvungen att välja mellan fotbollen och hockeyn, eftersom jag i så fall skulle byta till ett damlag. Och just då så var nog fotbollen lite roligare, berättar Pauline Hammarlund.
Som liten beundrade hon dåtidens största fotbollsstjärnor i damallsvenskan.
– Det var Hanna Ljungberg, Viktoria Svensson och Marta såklart.
Hon hade aldrig kunnat drömma om att hon 16 år gammal skulle spela i samma lag som Marta. Det var när hon debuterade i damallsvenskan i Tyresö, som hon helt plötsligt delade omklädningsrum med barndomsidolen.
– Nu känner jag henne, hon är en fantastisk person. Extremt ödmjuk, hon var en jättebra förebild för mig i Tyresö, säger Pauline Hammarlund.
Beslutet att gå till Piteå IF var inte enkelt.
– De hörde av sig redan när jag spelade i Linköping. Men då kändes det som ett allt för stort steg att flytta så långt hemifrån. Jag ville gå färdigt gymnasiet först.
På gymnasiet läste hon samhällsprogrammet med fotboll som specialinriktning. Sista terminen fick hon läsa på distans från Linköping.
– De mejlade uppgifter till mig, sen åkte jag hem till Stockholm för att skriva prov med jämna mellanrum. Då kunde jag skriva tre prov på en dag, men det funkade faktiskt jättebra, berättar hon.
Så när Piteå åter igen tog kontakt med henne, när året i Linköping började lida mot sitt slut, bestämde hon sig för att göra en chansning.
– Det kändes verkligen som att de trodde på mig och hade en plan för hur jag skulle kunna utvecklas i den här miljön.
Och nog har hon utvecklats. Själv tror hon att den fantastiska sammanhållningen i laget är nyckeln till framgångsrikt passningsspel.
– Det här är det bästa laget jag varit i. Jag tror inte jag kommer hitta ett lag med såhär bra sammanhållning igen, det syns på plan, säger hon och fortsätter.
– Folk brukar säga att vi verkar ha så himla roligt tillsammans, och det har vi.
Att damfotbollen ständigt hamnar i skuggan av herrfotbollen tycker hon är orättvist. Men samtidigt känner hon sig hoppfull och ser positivt på framtiden.
– Jag kanske inte får uppleva det. Men en dag kanske det är jämställt. I en drömvärld.
Att hon får betalt för att spela fotboll ser hon som en bonus.
– Det är som det är. Att kunna leva på fotbollen ger andra förutsättningar sportsligt också, det är skillnad på att stressa mellan ett jobb och träningar mot för att bara kunna fokusera på fotbollen. Men damfotbollen är helt klart på väg framåt, säger hon.
Även om hon just nu lever sin dröm, så maler tankarna om framtiden inom henne till och från. Att bilda familj ser hon som en självklarhet och ibland har hon funderat på att utbilda sig till polis.
– Men jag ser det inte som en möjlighet att kombinera varken utbildning eller familjeliv med fotbollen. Det får vänta, konstaterar hon.
Ja, det lär nog dröja innan Pauline Hammarlund lägger fotbollsskorna på hyllan. För just nu ser hon fram emot fortsättningen på en lång och framgångsrik fotbollskarriär. I november går hennes kontrakt med Piteå IF ut och man kan bara ana sig till att mer än en klubb kommer att höra av sig inför nästa säsong.