För det mesta består Emelies dagar av dans, sång och teaterkonst. Idag går hon sitt sista år på den väletablerade skolan Stella Mann College of Performing Arts treåriga utbildning. Skolan ligger i Bedford, en stad strax utanför London. Skolan grundades av dansläraren Stella Mann år 1946, och idag är den en väletablerad högskola inom scenkonst. Det var av en slump som Emelie Hedlund, 22, fick upp ögonen för skolan.
.
– Det var helt random! Jag var inne på YouTube och hamnade på ett klipp från danseventet MOVE IT i London där en massa skolor uppträdde. En av skolorna var Stella Mann College, jag tyckte att de var väldigt duktiga och det såg ut som en skola jag skulle kunna komma in på. Ansökningsprovet var två dagar efter en audition som jag och en kompis skulle åka på i Oslo, så jag bokade en biljett till London - och jag kom in!
.
Utbildningen är tre år lång, och varje år är uppdelat i tre terminer. Under det första och andra året tränar alla elever lika stor mängd av de olika ämnena, men sedan får man välja musikal eller dans som inriktning. Bland skolans lärare finns kända skådespelare, dansare och musikalartister. Nivån är hög och det finns inte mycket utrymme för felsteg.
.
– Förra året skulle min klass göra “Positive” Från Legally Blonde: The Musical på vår sommarshow. Jag hade en egen del i låten när jag skulle sjunga en replik och sedan börja gå på höger ben, men jag hade så bråttom därifrån och gick alltid på fel ben. När vi hade lektion med alla sjuttio, åttio elever på skolan inför showen gjorde jag såklart fel! Efter lektionen samlade vår lärare alla elever och sa positiva saker om alla koreografier, men sedan sa han bara “Emelie, come here” och alla blev knäpptysta. “Come closer, come even closer” sa han, också gav han mig världens slap på höger ben och bara “That’s the leg you should walk on.” Alla började skratta!
.
Innan London och innan Piteå bodde Emelie i Skellefteå, och dansen är något som följt med henne överallt.
– Min mamma ville att jag skulle testa allt, först höll jag på med fotboll men jag testade också klättring och en massa idrott. Dans blev det jag fastnade för, så jag började dansa mer och mer. Man kan uttrycka sig så mycket mer inom dansen, och jag har alltid varit en teaterapa!
.
När det blev dags att söka till gymnasiet flyttade Emelie till Piteå för att gå Strömbackaskolans dansspetsutbildning. Mycket scentid och eget skapande är två saker som hon tagit med sig från sina tre år på gymnasiet, men trots det var omställningen stor när det blev dags att byta ut Strömbackaskolan mot Stella Mann College.
– Här är det så högt tempo i dansen, alltså det blev en ren chock när jag kom hit. Jag kunde knappt ta upp något material, det var hemskt. Alla hade dessutom jättebra teknik och gjorde saker som jag aldrig hade sett förut, det var liksom volter och saxhopp hit och dit!
.
Det var inte bara dansen som krävde anpassning för Emelie, att flytta till ett nytt land och omge sig med främmande människor kändes jobbigt till en början.
– Jag var rädd för att prata, jag tyckte att min engelska var jättedålig. Men det blev jag av med, nu är jag en av dem spralligaste i klassen och jag pratar fritt med alla! Jag vågar helt enkelt testa nya saker och ta för mig mycket mer.
.
Emelies sista år på Stella Mann College börjar lida mot sitt slut, men tiden i London är långt ifrån över. Under sommaren tänker hon åka tillbaka till Piteå, men ett långvarigt besök finns inte på kartan.
– Jag kommer nog att flytta till London och gå på Studio 68, en dansstudio i stan. Förhoppningsvis får jag en agentur, då kan jag få jobb på det sättet. Agenturer är typ som arbetsförmedlingar inom dansen, de skickar ut jobberbjudanden och då är det upp till dig om du vill ansöka eller inte. Samtidigt måste jag också ha ett “vanligt” jobb så att jag har en chans att överleva. Så småningom vill jag även åka till L.A. i några månader, där har de världens bästa utbud i commercialdans.
.
– Det hela har varit en utmaning, men jag känner inte att jag ångrar mig. Under det första året var jag nära på att ge upp och flytta tillbaka till Sverige, men jag sade till mig själv att “du måste göra det här om du ska ha en framtid inom dansen”. Jag blev kvar, och nu är jag sjukt glad över det! Det går som inte att jämföra mig nu med då, hur mycket jag utvecklats.