Som av en händelse fanns bergsjägarplutonen, från Arméns jägarbataljon (AJB) i Arvidsjaur, bara kilometer bort från haveriplatsen och övade. Det skulle bli den som skulle bärga inte mindre än 38 ton vrakdelar, vertikalt som horisontellt, tillsammans med polis, haveriutredare och helikopterpilot.
Trots att bergsplutonen i dag funnits i omkring tio år var det nog först då som namnet kom att bli känt i de svenska folkhemmen. I januari i år blev plutonens namn åter aktuellt på nyheterna när de anlitades för bärgningen av det kraschade postflyget nära Ritsem.
Men vilka är de här killarna, och vad gör de på jobbet annars som gjorde dem så perfekt lämpade för uppgiften vid flygkrascherna? Nyheter i norr fick följa med bakom kulisserna, närmare bestämt till Tarfaladalen, ett stenkast från där Herculesplanet kraschade, och uppleva en övning med dem ute i verkligheten.
Det är kallt för att vara mitten av augusti. Dimman ligger som en blöt filt över bergsplutonens tältläger och kvicksilvret har på morgontimmarna kämpat sig upp till fåtalet plusgrader. Tysta gör sig soldaterna i ordning. Kängorna är knutna, de olika kamouflagegröna persedlarna i lager-på-lager gör dem knappt skönjbara på avstånd i terrängen. I ryggsäckarna allt man kan behöva för en dag på jobbet: hjälm, klätterutrustning, stegjärn. Mat och vatten. Dagens etapp: Södra klippberget. Inledningsvis en svettig stigning på 600-700 höjdmeter som omfattar klättring av svårighet 3–4 på skalan. Sedan nedfirning för stup och en promenad hemåt nedför Isfallsglaciären i replag. Det finns massvis man skulle kunna vara rädd för en sån här dag, kanske främst att det finns så mycket man kan falla ned från, eller ned i. Men soldaterna rör sig kusligt hemtamt bland hundrametersstup och glaciärsprickor stora nog att rymma fullstora bussar.
– Man vänjer sig och blir avtrubbad ganska fort, säger 27-åriga Jesper, som likt resten av soldaterna av säkerhetsskäl endast nämns vid förnamn.
Regnet som faller är iskallt och känns vasst när det landar i ansiktet. En envis vind friskar på från Storglaciären och är kallare än vinden nere i dalen för att den precis färdats över ett stort sjok av is. Det går fort att bli kall, det finns inte mycket att ta skydd bakom där soldaterna tålmodigt väntar på en klippavsats på att nästa etapp av dagsturen ska inledas. En bergvägg på fyra meter som följs av ytterligare en klättringssekvens. Lite mindre brant än den första, men det är smalt och svårforcerat. Man pratar en del sinsemellan. Om ditt och datt, men inte en enda gång under den nio timmar långa strapatsen är det någon som gnäller. Här är det heller inte fråga om en timmes lunch och 14.30-kaffe. Man äter när man hinner och stannar bara när det är nödvändigt. Det här är grabbar sega som bergsgetter med svårknäckta psyken och är vana att springa, skida eller gå dit de ska, och gärna tävla mot varandra på vägen dit. Det här är grabbar som tältar i alla väder och inte bara lär sig att överleva, men också att verka och strida i en terräng och ett klimat som är allt annat än gästvänligt. Där inte snöskotern längre tar sig fram tar man på sig alpina turskidor eller klätterutrustning och fortsätter framåt.
– Den miljöpåfrestning bergsplutonen och jägarbataljonen hanterar är extrem och vi är världsledande på vår specialitet; den subarktiska förmågan under vinterförhållanden där vi kan lösa både strids- och spaningsinsatser. AJB kan i dag verka på varenda kvadratcentimeter av Sveriges yta, berättar Carl-Johan Olofsson, kapten och militär bergsguide.
– Det är inte vem som helst som får en anställning hos oss, och en av styrkorna är just att soldaterna är i otroligt god fysisk form.
Just den här övningen är lite speciell för att man har ett antal nya killar i plutonen som håller på att lära sig grunderna i klättring. När en annan får kämpa för att hänga med uppför bergväggarna, tycker en del att det är rätt behagligt:
– Det här är faktiskt en av de lättaste turerna vi gör. Oftast är det betydligt brantare och mer krävande terräng, säger Jesper.
Bara en annan dag på jobbet, med andra ord.
Plutonen gick redan dagen efter ut på en ny tur i bergsmassiven runt Kebnekaise. De sov ytterligare några nätter i tält innan de för egen maskin fick ta sig tillbaka till bilarna i Nikkaluokta. En nätt sträcka på mer än två mil.
Det finns jobb och så finns det jobb. Och så finns det anställning som bergsjägarsoldat vid Arméns jägarbataljon i Arvidsjaur. Och det är inte svårt att förstå varför just de här killarna valdes ut till bärgningsuppdragen efter flygolyckorna.