"Vi genomförde rollspel med deltagarna där jag spelade en europé som var villig att höra deras kritik, frustration, smärta och besvikelser. Efteråt hade vi en dialog för att de skulle få en förståelse för att vi som inte bor där det är krig, faktiskt inte förstår hur det känns", säger Liv.
Liv Larsson åkte för att jobba med Nonviolent Communications, NVC i Kiev i slutet av november. Under två veckor jobbade hon med bland annat lärare, psykologer, militärpsykologer och tolkar i huvudstaden. Inbjudan kom från organisationen "Empatia" och temat var "Nonviolence in the midst of war".
Liv beskriver att hon flera gånger fick höra att hon var modig som vågade komma till ett land i krig.
– Jag tänkte tvärtom – att de var de som var modiga. Men deras sätt att uttrycka sig betydde nog snarare att de kände hopp för att någon var villig att komma till dem för att sätta sig in i deras situation, säger hon.
Under två veckor deltog ukrainska lärare, psykologer militärspsykologer och tolkar i den fredsförebyggande utbildningen.
Teamet jobbade bland annat med icekvåld och skillnaden mellan att använda våld för att skydda eller straffa någon.
– Kievborna är kanske inte vid fronten men de hjälper till i situationen samtidigt som de ska ha ett fungerande vardagsliv. Att skapa tillräckligt med hälsa och goda relationer när alla är superstressade är svårt. Det skapas mycket konflikter för att folkets energibudget är hårt ansatt och dränerad, säger hon.
"Deltagarna berättade att de behövde påminna sig själva om att vara tacksamma för att deras familj fortfarande lever och ge uppskattning till de människor som fortfarande finns för dem. Det är lätt att glömma mitt i ett pågående krig" säger hon.
Medlingsexperten pratade med deltagarna om hur kan man bygga relationer i företagsgrupper och i familjer för att man ska må så bra som möjligt under tiden kriget pågår.
– Det ukrainska folket är mitt i en anspänning. Det svårt att sörja. När man inte kan släppa fram sorgen kan man få olika symptom. Man vet inte om det går att visa sårbarhet eller om man blir man hård och kall och vilka effekter det får mot ens närmaste. Sätter man upp murar kan man inte skapa bra relationer, säger Liv Larsson.
Organisatören Katheryna Yasko var Liv Larssons värd och hon bodde hos henne. "Det hade varit läskigt att bo på ett hotell då man inte förstår språket och inte vet vad som pågår", säger hon.
Under hennes uppdrag sköts flera missiler ner vid ett tillfälle. När hon var hon ute och filmade och skulle gå in för att hämta vantar hörde hon hörde en kraftfull smäll.
– Fönsterna skallrade. Man fattar det inte riktigt. Det är ett modernt samhälle precis som i Stockholm. Jag hade turen att bo hos en av organisatörerna. Det hände ett par gånger att min värd sa att i natt behöver du sova med kläderna på om vi behöver gå ner i skyddsrummen. Många sover regelbundet i husets korridorer för att inte skadas av glassplitter, säger hon.
"De yrkesgrupper och personer jag jobbade med var i en sådan situation att de inte behövde rycka ut om flyglarmet gick, berättar Liv Larsson.
Hennes sömn försämrades på kort tid och hon upplevde viss stress av att aldrig få djupvila. Det finns miljontals invånare som har varit i den här situationen med stress och trauman sedan det fullskaliga kriget bröt ut i februari 2022.
– Det är stigmatiserat att åka på semester ifrån kriget samtidigt som det kanske är det som man allra mest behöver. Att vara där det är lugnt så att man sedan orkar åka tillbaka. De flesta jobbar, har familj och volontärarbetar. De gör alla möjliga saker som man gör under krigstid. Hon fortsätter:
– Jag upplevde att en enorm stark kontakt mellan människor som lever med ett yttre hot. Då blir det viktigt med mänskliga relationer, att ge uppskattning till varandra och att kunna behålla självrespekt. Det var ett uppvaknande för mig och otroligt berörande att se. Man kan tänka att de vill beröra det jobbiga och tunga i den situation de befinner sig i. Men de kände att det också är viktigt att få tanka energi med att göra någonting bra.
I Kiev finns bilder uppsatta på överlevande järnvägsarbetare som varit i kriget.
Går det ett larm måste skolelever och lärare gå ner i ett skyddsrum och fortsätta undervisningen där.
– Man tänker kanske inte på hur många system som påverkas men i den dagliga pressen lämnas ingen oberörd. Det är inte bara död, våldtäkter och hemskheter. Jag har jobbat med medling i många länder, där det är konflikt eller har varit krig, men inte mitt i en krigssituation i ett pressat läge. Det är första gången jag jobbar med det och jag tar med mig många erfarenheter, säger hon.
Liv Larsson har jobbat med sitt företag Friare liv i 32 år och har lång erfarenhet av medling. "Vad behövs för att vi aldrig mer ska få krig? Är det ens möjligt och på vilken nivå sker det? en utmannade fråga", säger hon.
Vad tillförde du och vad lärde du dig?
– Många som bor i Kiev är upprörda över att många européer inte fattar vidden av att de försvarar sina gränser mot Ryssland. För dem var det skönt att via rollspel få en förståelse och få sortera tankarna. Lärare och psykologer behövde få förståelse för trauman i sin egen pressade situation. Det är inte för att vi är kallhjärtade och inte bryr oss om dem, utan för att vi faktiskt inte förstår vidden av kriget.
Förutom att ta emot kvinnor och barn, skicka kläder och sovsäckar, som vi gjort i Sverige, så menar Liv att det behövs det många fler insatser.
– Det jag har kunnat bidra med är att tillföra emotionella resurser, skapa mer hopp och tillit till att vi i Europa faktiskt vill vara ett stöd för dem. Även om det känns som att min insats var som en nål i en höstack – så var det ändå meningsfullt det som vi gjorde på plats.
– En kvinnlig militärpsykolog sa till mig att 'först måste vi rädda våra kroppar och sedan våra själar*'. Om man inte är trygg fysiskt hur ska man då orka tänka på att må bra psykiskt. Hon menade att det finns en tydlig prioriteringsordning, säger Liv Larsson.
Som tack för sitt arbete fick hon en bok med konst från olika konstnärer i Ukraina.
Vilket möte påverkade dig mest?
– Jag kommer ihåg att i ett av skyddsrummen satt ett pensionärspar mitt emot oss. De lämnade oss men efter ett par timmar kom de tillbaka för att det small igen.
– Damen som var i 70-års åldern sa att "Men det var ju bra – nu fick vi i alla fall förrådet städat". Trots allt hade hon en galghumor som gjorde att hon kunde se det positiva i allt elände. Alla orkar inte med att ha den synen.
Hur gör man för att skydda sig själv, sina barn och sina närmaste anhöriga mot våld utan att straffa den som straffar. Det var frågor som togs upp på utbildningen som Liv Larsson höll i.
Resorna till och från Ukraina blev försenade i flera timmar och gjorde avtryck hos henne.
– När vi kom in till Kiev var jag osäker på var jag skulle kliva av bussen. Chauffören kunde ingen engelska så jag räckte min telefon och han fick prata med min värd. Gatan där han släppte av mig var utan belysning. Det var kolsvart, sent på kvällen, folktomt och lite läskigt. Värdfamiljen lyckades hitta mig och vi kunde ta oss till deras hus strax innan utegångsförbudet trädde in vid midnatt, säger hon.
På hemvägen åkte hon nattåg.
– Vid gränsen mot Polen tog fyra timmar att passera på grund av alla kontroller, man kan förstå att det är utmattande för vem som helst och speciellt för de som varit länge i kriget.
Väl hemma i Mjösjöliden kom tröttheten för Liv. Hon behövde vila och hämta kraft efter uppdraget. Familjens katt var redo att gosa.
Var du inte rädd?
– Jag är inte en person som oroar mig så lätt och man orkar ha fokus under kortare tid. De som lever i Ukraina är i det hela tiden, säger hon.
Under de närmaste veckorna ska teamets arbete utvärderas och sannolikt ska hon tillbaka till Ukraina under 2024.
– Det finns så otroligt mycket att göra. Att ta hand om mänskliga relationer där det pågår krig är viktigt, säger medlaren Liv Larsson.