Det har gått tre veckor sedan beslutet fattades om att stänga landets gymnasieskolor och högskolor och istället övergå till distans- och fjärrundervisning. Det har varit, och är fortfarande, en tid där många fått prova sig fram för att få studierna att fungera.
Efter påsk ska Skolinspektionen inleda granskningar av skolväsendet i kristid för att titta närmare på om eleverna får den undervisning och det stöd de har rätt till.
Alma Vesterlund, 18 år, går sista året på mediaprogrammet på Strömbackaskolan. Hon beskriver första tiden som kaosartad och väldigt stressig. Det var oklart med tider och tjorvigt med länkar som inte fungerade.
– Men allt var ju helt nytt även för lärarna, konstaterar hon.
Numera fungerar det överlag ganska bra men det kan vara svårt att hålla schemat.
– Man måste försöka vara disciplinerad, det är många distraktioner när man sitter hemma, det räcker att brorsan ropar att det är en spindel i badrummet så tappar man koncentrationen, skrattar hon.
– Det är inte heller så bra att plugga i sängen eller i soffan, har jag insett. Nu sitter jag vid köksbordet istället, där blir det mer gjort.
I snitt en gång per dag har Alma online-genomgångar med sina lärare, resten av tiden ägnas åt uppgifter som lärarna lagt ut. Hon uppskattar möjligheten att själv kunna planera sina dagar.
– Men man får jobba med att kliva upp i tid och verkligen få gjort det man ska. Jag har börjat göra en lista dagen innan på saker som ska göras dagen efter. Det funkar ganska bra.
Men det blir många turer till skafferi och kylskåp för att hålla energin uppe.
– Så man får hoppas att det här inte blir alltför långvarigt, skrattar hon.
Sara Kåhrström är lärare i medieämnen. Hon berättar att det mesta av undervisningen sker via programmet Teams.
– Det fungerar ganska bra, men för eleverna är det olika hur det fungerar att studera hemifrån. Vissa tycker att det är skönt med lugn och ro medan andra har svårt att komma igång.
Efter tre veckor med distansundervisning märker Sara Kåhrström att eleverna börjar tröttna på upplägget.
– Det sliter på dem och de saknar stimulansen av att träffas. Jag känner också en viss frustrationen. Att gå förbi och kolla hur det går och snabbt hjälpa till är tjorvigare och tar betydligt längre tid nu, säger Sara Kåhrström.