Det var på kvällen den 12 juli som makarna Nyberg gav sig ut med båten i Gammelträsk och vidare upp upp mot Ringelviken, strax norr om Storsund, för en avkopplande fisketur. Paret har stuga i området, det var en vindstilla kväll och vattnet låg nästintill spegelblankt. Perfekt för fiske.
– Vi var ute och dragfiskade och jag fick två gäddor på samma napp, berättar Inga-Britt Nyberg.
Det var när hon krokade av fisken för att släppa tillbaka den som hon så att något rörde sig i vattnet en bit bort. Eftersom det var kväll stod solen ganska lågt, så det tog en stund innan hon kunde urskilja att det var en simmande älgkalv.
– Och sen såg vi björnen som simmade bakom – kanske 10 meter ifrån kalven! Den var helt klart inställd på kalven som byte, säger hon.
Åsynen av den simmande björnen höjde pulsen rejält hos Inga-Britt och hennes man, där de satt i båten.
– Jo, man fick som känning åt hjärtat, skrattar Inga-Britt.
Å ena sidan visste de att björnar inte är att leka med. Å andra sidan tyckte de synd om kalven, som simmade för sitt liv bara ett litet stycke bort. Något måste göras.
– Så vi började rya och oväsnas för att försöka skrämma björnen så att kalven skulle få lite andrum, berättar Inga-Britt, som också hade sinnesnärvaro att plocka fram mobilen för att försöka ta en bild på dramat framför deras ögon.
– Tyvärr stod solen så att jag blev bländad, men jag lyckades få med båda på en bild även om det blev på håll, säger hon.
Björnen lät sig inte distraheras av deras tjoande, och när kalven närmade sig land med björnen i hasorna befarade Inga-Britt och Leif Nyberg att dess öde var beseglat.
– Men då inträffade det märkliga att kalven tog sig upp på land och sprang iväg åt ett håll, medan björnen valde att springa åt andra hållet, säger hon.
Björnmötet blev inte mindre spännande av att stuggrannarna sett en björn i närheten bara två dagar tidigare.
– Det var förmodligen samma, tror Inga-Britt, som berättar att de var rejält uppjagade efteråt trots att kalven till synes klarade sig.
Älvsbyparet kunde inte släppa tanken på hur det gått för älgkalven. Så nästa dag gav det sig ut med båten igen, denna gång för att spana och lyssna efter korpar, som ju gärna kalasar på kadaver som rovdjur lämnat efter sig.
– Korpar hörs ju på långt håll, men det var alldeles knäpptyst, säger hon. Så kalven kanske klarade sig.
Trots att dramat på sjön gjorde Inga-Britt och Leif rejält skärrade skulle de inte vilja vara utan upplevelsen. Och någon egentlig björnfrossa har de inte heller drabbats av.
– Nej, det är ju första gången vi stöter på björn trots att vi rör oss mycket i området. Om man lyssnar och är observant är det nog ingen fara, säger hon.