Han är känd som frontman i 90-talsbandet Popsicle, som ena halvan av duon Sweet Chariots och som medlem i det internationella bandet Vanessa and the O’s. Han har även kommit ut med tre soloalbum och skrivit många hitlåtar till andra artister. Men att kunna försörja sig på musik framstod länge som en overklig dröm.
– Jag trodde aldrig att det skulle bli en livskarriär. Vi startade ett band på högstadiet, men ända till arkitektskolan tänkte jag att det var en hobby, säger musikern, kompositören och låtskrivaren Andreas Mattsson.
Musiken har alltid präglat hans liv. Trots att ingen i familjen sysslade med musik föll det sig naturligt för honom.
– Jag fick en melodika när jag var liten och när jag var sex år började jag ta pianolektioner på Framnäs.
Sedan lärde han sig spela gitarr på egen hand och musikintresset bara växte.
– Jag lyssnade jämt på radio och köpte skivor när jag hade råd. Det var mycket Beatles och Status Quo i början. Senare lyssnade jag framför allt på mycket alternativ musik.
Han är än i dag inte så intresserad av låtar från topplistorna.
– De är inte så krävande utan låter ofta som de andra som omger dem på radio. Jag gillar att bli överraskad av musik.
Själv föredrar han album som utgör en helhet, men han tror att det sättet att se på musik har försvunnit lite i samband med Spotify och andra tjänster. Den sortens experimentella låtar som kan figurera sida vid sida med en hit på ett album efterfrågas inte idag, vilket är synd, menar han.
– Jag tycker om att lyssna på låtar som inte armbågar sig fram.
Det var efter gymnasiet som Andreas Mattsson lämnade Piteå för arkitektstudier och konserter i Stockholm.
– Jag jobbade på sjukhus ett tag och hade ingen kontakt inom musikbranschen. Men plötsligt hade alla från gymnasiebandet också flyttat dit så vi hittade en replokal och började spela igen, säger han.
Det var början på det som skulle bli Popsicle – och en oändligt lång paus i arkitektstudierna.
– Om någon hade sagt till mig när jag var 18 år att jag skulle leva på musik hade jag inte trott på det. Jag brukar tänka på det ibland när det är tungt att gå till jobbet. Jag har ingen chef, jag kan ta ledigt när jag vill. Men samtidigt är det så klart en osäker tillvaro.
Den senaste tiden har han skrivit en hel del filmmusik, bland annat till Jonas Gardells tv-serie ”De dagar som blommorna blommar” och årets julkalender "Panik i tomteverkstan". I vår kommer också långfilmen ”Den längsta dagen” på bio, av Bodenregissören Jonas Selberg Augustsén, med instrumental musik.
Filmmusik handlar om stämning, vilket passar honom utmärkt.
– Det är musik som är underordnad filmen. Det är skönt att vara en kugge i maskineriet, säger han.
Låten ”Jag kommer hem igen till jul” som han gjorde tillsammans med Peter Jöback i början av 2000-talet, är aktuell igen i och med filmen med samma namn, om än något ombearbetad med stråkar.
– En av de första låtarna jag och Niklas Frisk, från Sweet Chariots, skrev till Peter Jöback var den jullåten, berättar han.
Det är tacksamt att ha skrivit en jullåt.
– Den spelas ju en period varje jul.
Trots allt han skapat är Andreas Mattsson ödmjuk inför det godtyckliga i musikbranschen.
– När jag skriver någonting så vet jag aldrig om eller när det kommer ut. Ibland tar det tre år, ibland blir det inte alls, säger han.