Sabina har planerat sin död men slutar inte kämpa

Sabina bor i Stockholm. Hon är förlovad med Henry och varannan vecka bor Sabinas döttrar Melinda, 12 år, och Julia, 8 år, med dem.
Innan Sabina, som vill hålla sitt efternamn anonymt, fick diagnosen hudcancer kombinerade hon jobbet i en klädbutik med tjänsten som instruktör på ett gym.
Hon drömde om att bli personlig tränare på heltid.
- Träningen var mitt liv, det var den jag brann för. Jag älskar body pump och box och hade precis börjat träna pilates och yoga.
Fullständig chock
I augusti 2006 la Sabina, som alltid älskat att sola, märke till ett födelsemärke som vuxit och börjat blöda på höger nyckelben.
- Efter det opererats bort ägnade jag inte en tanke på vad det kunde vara. När jag fick veta att jag hade malingt melanom kom det som en fullständig chock. Jag hade precis genomgått en instruktörsutbildning och var i mitt livs form, jag tyckte att jag borde ha känt att något var fel i kroppen.
Den efterföljande behandlingen gick bra.
- Vid operationen fick de bort allt och jag tänkte "man kan ju leva med cancer". Hela första året jobbade jag halvtid och mådde hyfsat bra.
Sabina, som då levde som ensamstående mamma, mötte kärleken i Henry.
Flyttade närmare
- Vi fick en vecka tillsammans innan jag fick besked om mitt återfall. Cancern hade spridit sig till levern och lungorna. Jag sa till Henry "Du är 36 år och har inga barn. Jag är sjuk igen och vet inte hur det kommer att gå. Bye bye!". Men vi var förälskade och för honom fanns det inte på kartan att lämna mig, istället blev vårt förhållande seriöst på en gång.
Henry blev snabbt delaktig i omvårdnaden av Sabinas barn.
Åttaåriga Julia kräver extra omsorg eftersom hon har den ovanliga diagnosen Prader-Willis syndrom samt autism.
- Henry säger att han älskar när Julia sätter nyckeln i dörren och sedan kommer springande mot honom med öppna armar. Om jag dör nu förlorar Henry allt, inte bara mig. Han förlorar hela sin familj, säger Sabina.
Eftersom hon inte orkar ta hand om barnen fullt ut under sina mammaveckor har flickornas pappa flyttat närmare. Nu bor de bara tre minuter från varandra och alla vuxna runt omkring hjälps åt för att underlätta i vardagen.
Metastaser i hjärnan
Sabina har testat de cellgifter som varit aktuella, men inget har hjälpt och tumörerna fortsätter växa och blir fler hela tiden.
Den 4 februari i år upptäcktes ytterligare tio metastaser i Sabinas hjärna och hon fick veta att slutet hastigt närmade sig. Bara några dagar senare åkte hon och hennes familj på semester till Kanarieöarna.
- Min pappa kommer från Libanon och som barn jag har rest mycket, det har alltid varit en fristad. Efter beskedet fanns det mer anledning än någonsin att åka och på Kanarieöarna hade vi en toppenvecka tillsammans, jag hade inte ont alls. Sedan vi kom hem har jag haft konstant smärta, men när det är som värst blundar jag och ser barnen framför mig i poolen.
Inga fler utvägar
Efter hemkomsten fick Sabina ytterligare ett tungt besked från sjukhuset. Det fanns inget mer att prova, inga fler utvägar.
- Jag har haft konstant spridning av tumörer i 13 månader. Där i läkarens kontor såg jag i Henrys ögon att han tänkte "nu är det över, nu ska vi bara hem och vänta på att Sabina dör".
Men Sabina var inte redo att ge upp kampen.
Bara några dagar senare fick hon klartecken att ingå i ett forskningsprojekt i Uppsala.
Förra torsdagen opererades hon och tre tumörer transporterades till ett väntande forskarlag.
Sabinas sista hopp
- Efter sex veckor sprutar man tillbaka mördarcellerna i min kropp, då ska de attackera mina tumörceller. Läkaren var brutalt ärlig och sa att jag kan dö under väntetiden. Har jag för dåliga världen avbryter man försöket, men jag är stark. Hade jag inte haft min grundfysik skulle jag inte ha klarat mig så här länge, säger Sabina.
Forskningsprojektet är hennes sista hopp.
- Jag vill lyckas, jag vill bli miraklet som det står om i tidningarna. Jag drömmer om att få säga "Jag har lyckats, jag är frisk!", men jag har också bestämt mig för att inte känna mig misslyckad om det inte fungerar. Jag fick chansen och jag tog den, jag gjorde mitt bästa.
Får inte ta över
Inför den här intervjun har jag mejlat med Sabina några gånger. Sent en kväll får jag ett meddelande om att jag kan ringa henne följande morgon. När jag frågar hur hennes dagar ser ut säger hon:
- Almanackan är lika fulltecknad nu som förut. Det var mitt sätt att leva även innan jag blev sjuk och cancern ska inte få ta över mitt liv. Jag har ingen aning om hur länge jag lever, därför försöker jag göra varje dag speciell.
Svaren på mina frågor kommer snabbt och säkert. Sabina har bearbetat sin situation under lång tid.
Varje dag kommer hemsjukvården två gånger för att ge smärtstillande och vätskedrivande. Sabina är svullen av kortisonet, hon berättar att hon gått upp 24 kilo och att hon inte vill vara med på bild i tidningen som hon ser ut nu, eftersom hon själv inte accepterat sitt utseende.
Ingen vanlig begravning
I sin almanacka har hon själv skrivit in tider för att tillsammans med en pastor planera sin dödsannons och begravning.
- Förra sommaren fick jag veta att jag inte hade lång tid kvar. Jag skrev testamente, ordnade med var barnen ska bo, pratade med skolan om hur de ska prata om mig efter jag dött. Man kan nog säga att jag är lite av ett kontrollfreak, jag ringde kyrkan och sa att jag är en 34-åring som ska dö och jag vill inte ha någon vanlig begravning! Och dödsannonsen är utformad från barnens perspektiv, de är mitt allt.
I efterhand tycker Sabina det känns skönt att ha planerat för en framtid där hon själv inte ingår.
- I dag är jag så sjuk att jag aldrig hade orkat. Nu kan jag istället lägga det åt sidan och koncentrera mig på att kämpa istället.
"Jag har fått uppleva lycka"
På Sabinas blogg möts man av ett fotografi som föreställer en vältränad kvinna i svala sommarkläder. Hon står i en yogaposition på en strand i Thailand.
Nästan dagligen bloggar Sabina om sin kamp. Livsavgörande besked och krampanfall varvas med melodifestival. Bilder på god mat blandas med fotografier på "draken", som hon kallar den stora tumören i nacken.
Många följer Sabinas glädjeämnen och motgångar och uttrycker beundran för hennes styrka.
- Jag är den starka typen, jag vill inte vara bitter. Visst gråter jag och är svag också, på sistone har jag haft enorma smärtor och bloggen har varit en tröst om nätterna när jag inte kan sova. Men jag är starkare än de flesta. Jag fick barn tidigt och har levt ett bra liv. Jag har fått uppleva lycka och kärlek. Om jag inte varit sjuk hade jag varit världens lyckligaste, men å andra sidan - hade jag inte varit sjuk skulle jag säkert ha hittat något annat fel.
Uttrycket "som frisk har man tusen önskningar, som sjuk har man bara en" ligger nära till hands.
Medverkar i bok
Sabinas blogg ligger till grund för en kommande bok om hennes liv, men före det släpps boken "Livet kan inte vänta" skriven av en kurator på Radiumhemmet i Stockholm.
Boken handlar om tre kvinnor med obotlig cancer - men med stor lust att leva.
En av dem är Sabina.
Tvingar bort tankarna
Tycker du inte att livet är orättvist?
- Jag försöker att inte tänka så, men visst tycker jag det är orättvist ibland. Jag har ett handikappat barn, räcker inte det? Måste jag vara sjuk också? Men jag försöker tvinga bort de tankarna. Kanske kan allt det här ge mig - och andra - något, jag vill få folk att tänka efter. Ta vara på det ni har! Jag hade allt. Nu sitter jag här. Jag är 34 år och vet inte om jag ska leva eller dö.