Jag kände Jim. Kände är i sammanhanget ett känsligt ord. En fin människa, nära till skratt med glimten i ögat. Klipsk och trevlig.
Att mista en ung vital människa med sina bästa år framför sig är oerhört påtagligt och orättvist när livet just då visar sig från den brutalaste av sidor.
Människor lever och de dör.
Vi glömmer lätt det. Och ögonen slocknar tyvärr ofrånkomligt någon gång. Som Tomas Tranströmer skriver i en dikt:
”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan.
Det besöket glöms och livet fortsätter.
Men kostymen sys i det tysta.”
Idrotten får ofta bära skulden. Stå för allt som inte är bra, trots att det är en startpunkt för självbejakning och förverkligande. Men vad är bra egentligen? Varför lever vi?
Är det bättre att inte leva? Eller att leva så mycket vi förmår medan vi kan?
Vi kan aldrig försäkra livet, det kan slå oss hårt i huvudet oavsett om kexchoklad i soffan bättre beskriver än tunga intervallpass.
Nyckfullt och onyanserat många gånger.
Jag tror inte Jim hade velat leva mindre – om hans bortgång visar sig handla om idrott. För vad är det för liv? Ett i rädsla, och därtill ofullständigt.
Vet att jag när den dagen kommer inte vill ångra något och lever det som jag gör bäst.
Tankar och förhoppningar att du vilar i frid.