Det var redan i slutet av 2005 som Lisinski kontaktades av Linnas syster, Carita Postma, som var övertygad om broderns oskuld och dessutom att polis och åklagare begått fel i utredningen.
Hon bad enträget Lisinski att granska morddomen.
– Och till att börja med var jag väl ljumt intresserad och började litet motvilligt att läsa domen, granska utredningen och huvudvittnets utsago, säger han.
Men sen upptäckte han en massa konstigheter, saker som helt enkelt inte stämde, och blev fångad av historien. Så var han på en föreläsning med Jan Olsson, som berättade om sitt arbete som gärningsmannaprofilerare och brottsutredare, och bad då att denne skulle titta på utredningen också.
– Olsson upptäckte att det fattades kriminaltekniska rapporter, han är ju väldigt noggrann och såg att numreringen inte riktigt stämde, så då begärde jag ut ”del två” eller vad det nu var – och hittade snusloskan, som aldrig redovisats.
Snusloskan hade polisen hittat på gården, men den togs aldrig med i förundersökningen eftersom dna-t inte stämde med Linnas. Den fanns i den så kallade slasken.
Lisinski och Olsson fann också att kronvittnet måste ha ljugit, att polisen slarvat med utredningen och att Linna knappast kunde ha hunnit till brottsplatsen.
Hur känns det i dag?
– Jo, i dag känns det bra. Jag har besökt Kaj Linna i fängelset i Norrtälje nu på morgonen och han var glad kan jag säga, säger Stefan Lisinski.
Han fyller 65 år i maj, men kan knappast gå i pension då. Inte om det blir rättegång i alla fall. Men det troliga är, att RÅ inte går vidare med målet och att Linna då släpps fri. Efter tolv och ett halvt år.