.
För en vecka sedan checkade ultralöparen och äventyraren Kristina Paltén in sin noga uttänkta packning för ett nytt äventyr.
Hon ska springa 2 000 kilometer genom Iran.
Idén formulerades under hennes förra utmaning.
Då färdades hon och hennes kompis Carina Borén 3 262 kilometer från Turkiet till Finland, och avslutade med att paddla från Finland till Stockholm, en sträcka på 493 kilometer.
– Innan vi skulle passera genom Rumänien hade vi blivit varnade för att fattiga människor skulle försöka stjäla våra saker. Det vi mötte var istället människor som bjöd med oss hem, som delade med sig av sin mat och lät oss sova över. Jag fick verkligen möta mina egna fördomar, säger Kristina.
.
Fick omvärdera Rumänien
Efter äventyrets slut funderade hon vidare kring frågor om fördomar och öppenhet.
– I dag finns det så mycket rädsla för det okända hos oss människor. Men stämmer våra tankar kring andra platser, människor eller kulturer med verkligheten alla gånger? Vad vet vi egentligen? Utan att direkt vara medveten om det associerade jag till tiggarna utanför matbutikerna när jag tänkte på Rumänien och även om frågan är mångfacetterad har Rumänien för mig istället blivit ett vackert land med stor gästfrihet.
.
Lagligt springa
Med alla de funderingarna som grund formulerade Kristina en slags önskan.
– Jag kom fram till att jag vill att människor runt om i världen ska våga känna tillit och nyfikenhet. Att vi ska visa tolerans och förståelse mot varandra. Jag kände att jag ville använda löpningen till något ... större. Om jag som ensam kvinna kan springa genom ett muslimskt land kanske jag kan bidra till större nyfikenhet. Till att öppna gränser, både yttre och inre.
.
Varför blev det just Iran?
– Dels för att det är lagligt för mig att springa genom landet, och dels för att det ska det vara otroligt vackert, med stor gästfrihet. Jag tänkte att jag gillar ju natur och människor – så varför inte? Jag har mött otroligt mycket gästfrihet redan innan resan. Folk jag inte känner mejlar och erbjuder mat, husrum och hjälp på olika sätt.
Inför resan har Kristina fått tänka om kring sina vanliga löparkläder.
– När människor besöker Sverige förväntar jag mig att de följer den svenska lagen. I Iran finns en lag om hur kvinnor ska klä sig och därför följer jag den lagen. Sedan kan man ifrågasätta om det bör finnas en sådan lag överhuvudtaget, men den diskussionen tänker jag inte ta – den här gången i alla fall.
.
Springa i slöja
I en radiointervju i våras berättade Kristina om att hon köpt en slöja som hon testade att springa i. Innan avresan kom hon dock fram till att det räckte med att täcka håret, och då fungerar en paddelkeps – som har tyg som hänger ner bak och på sidorna.
För att få feedback träffade hon en representant på iranska ambassaden i Stockholm.
– Jag tog helt enkelt på mig kläderna som jag hade tänkt springa i och gick dit och frågade om det var okej, säger Kristina.
Eftersom tajta kläder går bort fungerar inte traditionella löparkläder. Istället springer Kristina nu i en tunn, fladdrig träningsoverall.
Färden kommer att gå både i skogsterräng, längs vatten och genom öken.
– För några jular sedan var jag i Sahara, så jag har faktiskt sprungit i ökenklimat tidigare. Det var rätt häftigt att bara springa rakt ut och sedan följa sina egna spår tillbaka.
Kristina räknar med att kombinera vandrarhemsboende med hotell och övernattning hos människor efter vägen med tältnätter på campingplatser.
– Tydligen så är det populärt med campingplatser också där, så det borde fungera bra. Det enda jag ska försöka undvika är att tälta ensam i skogen.
.
Dockan samtalsöppnare
Tältet, och resten av packningen, transporterar hon i en trehjulig barnvagn.
– Många är nyfikna när man kommer och springer med en barnvagn.
En annan samtalsöppnare är maskoten Inga.
En mjuk docka med blonda flätor och svensk nationaldräkt.
– Inga var med på förra äventyret också och hon är verkligen en brobyggare. Det väcker uppmärksamhet när jag kommer och springer med en barnvagn med en docka fastspänd högst upp.
.
Rädd för trafiken
Vad är du orolig för?
– Trafiken, som tydligen kan vara ganska grym. Det omkommer mycket folk i bilolyckor i Iran. Jag har förberett mig genom att bland annat fästa en ”cykelpinne” som man brukar fästa på barnens cyklar på barnvagnen.
Först fick Kristina ett tillstånd från den iranska regeringen om att springa genom landet.
– Egentligen behövs det inte, men fördelen med tillståndet är att sedlighetspolisen i byarna efter vägen skulle ha fått information om att jag skulle komma. Plus att jag hade haft ett giltigt dokument att visa upp och det är möjligt att det hade underlättat.
Men tillståndet drogs tillbaka på grund av oroligheterna i landet.
– Men från regeringshåll är de väldigt positiva till min idé och från ambassadens håll tror de att mitt projekt ska kunna stimulera kvinnligt idrottande. Det hade jag inte precis räknat med.
.
Kärnan med ultralöpning
Under förra utmaningen hade Kristina sällskap en kompis. Den här gången är hon helt ensam, en medveten del av utmaningen.
– Det är väldigt annorlunda att springa själv, man hinner tänka otroligt mycket. Det är bara jag och mina tankar. Jobbigt, men värdefullt. Man lär känna sig själv innerst inne och får många insikter efter vägen. Det är en del av kärnan med ultralöpningen som verkligen har fångat mig.
Mötena med människor man träffar efter vägen blir mer intensiva när man är ensam, säger Kristina också.
.
Haft borrelia
Den här gången känns löpningen mer som ett medel än som själva utmaningen.
– Förra gången sprang jag 326 mil, nu är det ”bara” 200, så det känns som ”Jag springer väl lite då”.
Men ärligt talat har uppladdningen inte varit den bästa.
– Dagen efter jag tog emot utmärkelsen Årets utflyttade Pitebo i somras var jag och tittade på en fotbollsmatch i blåst och regn. Sedan dess har jag hostat och dragits med ett virus på stämbanden, så jag har inte kunnat springa så mycket.
Hon har också problem med knölar på tårna. Trycket från springskorna har gjort att skelettet har byggs upp för att kompensera.
Hon har dessutom haft borrelia.
– Jag har inte sprungit på nästan en månad, men min kropp är van att springa. Jag har ju gjort det i tio år, så även om det inte har varit den bästa av uppladdningar ska det nog gå bra. Jag börjar med att gå mycket och ökar löpningen successivt.
.
Har du förberett dig på fler sätt?
– Nja, jag har pluggat lite persiska. Nu kan jag nio ord, som hej och tack. Mest har jag lärt mig ord så att jag kan beställa ris, kött, kyckling och fisk.
Kristina räknar med att löpningen ska sträcka sig över 2 000 kilometer, med cirka tio procents felmarginal. Hon räknar med att snitta 35 kilometer per dag.
Det ger henne cirka 60 dagar med springskor på.
Den 7 november har hon biljett hem till Sverige.
Förhoppningsvis sitter hon på planet hem med ett gäng möten i hjärtat och ett antal kilometer under fotsulorna.