Oavsett om du är elitlöpare eller glad motionär händer det att träningen går i stå och motståndet att ge sig ut på sin runda känns oöverstigligt. Kvällen är mörk och regnet hänger i luften. Inte blir man snabbare och flåset känns lika uselt som hos en 70-årig storrökare med övervikt.
– Jag tror alla känner så emellanåt. Jag gör det definitivt, säger Petra Månström.
Hon är klädd i färgglada träningskläder och ser pigg och glad ut – trots en envis förkylning.
Den har pågått i veckor – barnbaciller, muttrar hon och snyter sig innan vi slår oss ned för att prata om hur hon, som avskydde att springa, kunde bli så biten av löpning att det kom att bli hennes karriär och levebröd.
Ibland kan jag fortfarande tycka att det är otroligt. Men kan jag så kan alla!
För Petra Månström är en lite udda träningsprofil. Hon tränade simning under uppväxten och gillade över huvud taget inte att springa. Hon halkade in på det av en tillfällighet. Allt började för åtta år sedan när hon arbetade som journalist på Svenska Dagbladet. Tidningen hade ett samarbete med Stockholm marathon och ville att någon på redaktionen skulle blogga om loppet – hur man tränade inför och sedan genomförde 4,2 mils löpning. Petra antog utmaningen.
– Det var inte klokt! Utan att tänka igenom det hade jag lovat att springa ett maraton. Jag som avskydde att springa och bara gick på gym och tränade för husbehov. Men under den sju månader långa resan till startlinjen tog löpningen mer och mer plats i mitt liv, säger hon.
Hon beskriver sig som en energisk men känslig person som har en tendens att grubbla över stort och smått i livet. Snart märkte hon hur lugnande ett löppass kan vara. Hur trassliga tankar benas ut och hur många bra idéer kläcks i spåret.
– Löpningen kom in väldigt lägligt i mitt liv. Under den perioden var jag sökande. Jag grubblade mycket på om jag skulle förbli singel utan barn och jag märkte hur alla jobbiga tankar tonades ned i samband med träningen och mitt självförtroende ökade. Det var en så härlig känsla och jag ville fortsätta känna den.
.
Bloggen blev populär och det ena gav det andra. Petra fortsatte att berätta om sin träning på sociala medier. Nu har hon nästan 33 000 följare på Instagram, driver löparblogg och två löparpoddar. Dessutom föreläser hon och coachar andra löpare.
– Att skriva boken är en dröm som går i uppfyllelse. Jag märkte att många hörde av sig och ville hitta tips som jag hade delat med mig av på bloggen eller på Instagram och tanken på att samla allt i en bok växte fram.
Hon visste precis hur hon ville att den skulle vara. Lättläst, peppande och full av matnyttiga ”hacks” som hon har lärt sig den hårda vägen och önskar att hon hade vetat när hon var nybörjare. Den skulle inte vara en tung faktaspäckad bok med långa textsjok om löpteknik eller kostråd.
– Jag ville inte att det skulle bli en bok med ”så här gör du”, med massa program och tabeller. Jag vill att alla ska utgå från sig själva. Inte minst för att färdigmallade träningsupplägg ofta utgår från en vältränad man, vilket kan bli väldigt missvisande. I stället får självförtroendet sig en knäck när man inte orkar följa schemat eller inte uppnår de resultat som man tror att man borde.
.
Hon berättar entusiastiskt att ett av hennes mest kommenterade Instagraminlägg handlade just om frustrationen i att jämföra sig med andra och att känna sig misslyckad när man inte klarar att följa en viss träningsplan.
– Träningsprogram är bara meningslösa. För även om det står ”intervaller” den dagen du precis har fått mens eller haft en vaknatt med ett sjukt barn är det inte bra att fullfölja ett tufft pass. Det skadar mer än det hjälper.
Därmed inte sagt att man inte ska ha mål och planera. Eller träna hårt. Petra förespråkar verkligen inte bara lugna myspass i behagligt tempo när solen skiner. Flera av tipsen i boken är riktigt tuffa. Eller vad sägs om att först gå på gymmet och köra ett timslångt intensivpass med många hopp för att därefter snöra på sig löparskorna och ge sig ut på en runda i sin tänkta maratonfart i en och en halv timme?
– Det passet är till för att lära sig hur det känns när benen stumnar i slutet av ett maraton. Då är man bättre förberedd när det börjar ta emot på allvar i slutet av loppet, förklarar Petra.
Hon vill heller inte inbilla någon att det är roligt att träna jämt. Däremot ska det alltid vara roligt någon gång under passet.
– Det kan vara före, under eller efter. Annars finns det ju ingen vits att hålla på. Men att det måste vara kul hela tiden tycker jag inte – det känns som en omöjlig ambition.
.
Att alla kan bli bitna av löpning är hon säker på. Det gäller bara att följa råd nummer 76 i boken: ”Kliv ut ur väntrummet! Sitt inte och vänta på andras bekräftelse. Sluta fundera över om du duger och bara kör! Du kommer inte att ångra dig, och du duger precis som du är.”