1962 var Astrid Lindgren en etablerad författare. I persongalleriet fanns Pippi Långstrump, Karlsson på taket, Lotta på Bråkmakargatan och Madicken. Privat hade hon hunnit få barnbarn. Det var när hon försökte trösta dottern Karins äldste son Karl-Johan som embryot till Emil i Lönneberga föddes.
- Hon skulle distrahera det lilla tröstlöst skrikande barnet, som var min treåring, och sade "men vill du höra vad Emil i Lönneberga gjorde?" och då var han tvungen att sluta skrika för att han blev så nyfiken, berättar Karin Nyman.
Stort hjärta
Ett antal sagostunder senare fick karaktären fastare form. Den småländske illbattingen begåvades med en osedvanlig förmåga att hamna i klistret och ett hjärta stort nog att rymma hela fattigstugan. Innan Astrid Lindgren satte sig för att skriva ned berättelsen hörde hon av sig till tecknaren Björn Berg. Hon hade fått syn på en av hans teckningar av en liten, ljushårig pojke och tyckt att den påminde om hennes egen inre bild av Emil.
"Astrid Lindgren ringde på morgonen och undrade om jag ville rita till en bok. I sommar. Kommer ut till hösten. Jag drog lite på det. Men när hon berättade att den inte var skriven än tackade jag ja. Det blir väl alltid någon råd", skrev den strängt upptagne tecknaren i en av sina dagböcker 22 december 1962.
Sonen stod modell
Modell för Emil stod Björn Bergs egen son Torbjörn, vid tillfället fyra år gammal.
- Jag minns att han satt i sin folkabuss och ritade och läste sagorna om Emil för oss på kvällarna, berättar Torbjörn Berg.
I en studio på Södermalm i Stockholm finns den avlidne tecknarens konstnärliga arv förvarat i utdragslådor och mappar; hundratals av de flyhänta tuschteckningarna är hämtade från Emil i Lönnebergas värld. Emil och den körsbärsberusade
På en av de första bilderna syns Torbjörns huvud i profil och rakt framifrån, enkelt tecknat med bara några få pennstreck. Ännu 50 år senare är porträttlikheten stor. Så här hade Emil kanske sett ut i medelåldern; när han för länge sedan lämnat hyssen bakom sig och blivit ordförande i kommunalnämnden. Men även tecknaren Björn Berg hade stora likheter med Astrid Lindgrens sagofigur.
- Pappa identifierade sig mycket med Emil. Han tyckte det var skönt att sitta i snickarboden och tälja trägubbar. Och han såg ut som Emil, alltid klädd i blått och med en blå mysse, säger Maja Berg Lindelöw.
- Vi var på Junibacken en gång när han var riktigt gammal och gick med rullator och då var det ett litet barn som sade "titta, det är Emil!".
Närmast hjärtat
Emil är en tämligen okontroversiell figur i Astrid Lindgrens porträttsamling. Visst finns det läsare som har beklagat sig över "den ohyfsade" gossen och tyckt att han varit en dålig förebild för lättpåverkade unga läsare, men ännu fler har kunnat identifiera sig med den uppfinningsrike pojken som vill så väl, men ofta hamnar så fel att han måste fly undan sin rasande far.
Också Astrid Lindgren var mycket förtjust i Emil. Historierna om honom hämtade näring från hennes egen uppväxtmiljö och kanske framför allt från pappa Samuel Augusts barndom. Många av episoderna i böckerna har sitt ursprung i de historier som han berättade för Astrid och hennes syskon.
- Emil var den av hennes gestalter som nog stod henne närmast. Allt omkring honom hade hon i sig från barndomen, säger dottern Karin Nyman.