Rekordpublik väntar på Mannheimer

- Nu ska vi se om det finns några roliga döda.
- Kan någon hjälpa mig??!!
- Jag antar att det inte blir tal om att knulla.
- Snälla Gud, låt mig dö! Amen.
Det är det första publikgenomdraget av "Sista dansen" på Göteborgs stadsteater och åldringarna på scenen får auditoriet att än gapskratta, än dra efter andan. Platsen är ålderdomshemmet Blåklockan och senilitet och kissblöjor är den vardag som finns kvar. Lite till vänster om ljudteknikern sitter Carin Mannheimer, med ett äpple och en flaska mineralvatten och antecknar.
Premiärnerver
Dagen därpå sjunker manusförfattaren och regissören ner i en korgstol några våningar upp för att prata premiärnerver.
- När vi hade den första kollationeringen för 10-12 veckor sedan och skådespelarna läste igenom texten, så var självförtroendet på topp. "Det här är den bästa pjäs som någonsin skrivits!" kände man. Nu, strax före premiär, är det mycket sämre, säger Carin Mannheimer och hotar skämtsamt med stryk för den som antyder att pjäsen behöver förklaras.
Det behöver den inte och Mannheimer är självfallet glad för det stora publikintresset.
- Teatern har kollat på det och det har inte sålts så här mycket biljetter före premiär på 30-35 år! Och då var det något med Kent Andersson och Lennart Hjulström, säger hon.
- Men det är ju lite läskigt också. Lite som att kackla innan man har värpt! Ingen har ju sett pjäsen än. När jag skrev "Rika barn leka bäst" på Folkteatern var det också stort publikintresse, men inte förrän pjäsen hade gått ett tag och ryktet spritt sig.
Sedan blev "Rika barn leka bäst" film. Men om man så vill har "Sista dansen" redan varit tv - som "Solbacken, Avd E". Precis som Carin Mannheimer glädjestrålande förutspådde när hon mötte pressen den där kollationeringsdagen så finns det ett intresse hos den stora publiken för att se åldringar även på en teaterscen. Så stort att extraföreställningar redan har fått planeras. Men hon är också medveten om att det finns andra faktorer bakom intresset.
- Jag tror att det är många som vill se de här gamla skådisarna, som Gerd Hagnell. Och - om jag kan säga det utan att låta pompös - så är ju jag inte helt okänd heller. Det kan bidra.
Carin Mannheimer lyser sedan upp och drar gärna Kent Andersson-tanken vidare. För visst är "Sista dansen" en politisk pjäs, om det värdiga åldrandets villkor och om lågavlönade serviceyrken. Hon sticker inte under stol med att hon är stolt över att ha kunnat göra en publikdragande pjäs med de kvaliteterna, nu när hon debuterar som regissör med en egen pjäs.
Inte fler pjäser
Hon hymlar inte heller med att de senaste månaderna har varit slitiga. Det som lockar nu är inte fler pjäser, även om det har varit "fantastiskt" att få återvända till Stadsteatern. Inte med en gång i alla fall.
- Nä, nu ska jag vila ett bra tag. En vecka efter premiären åtminstone. Eller, när jag nyktrat till efter premiärfesten. Och läsa!
Först ska "Sista dansen" finslipas. Publikgenomgången gick bra. Men det kan alltid bli bättre.
- Ja, jag ska träffa skådespelarna klockan 12 i dag och gå igenom ändringar. Det kan vara en paus eller en blick som kan vara längre, en förflyttning som ska ske på ett annat sätt. Fast sedan, efter premiären, vill de inte se mig i salongen förrän efter tionde föreställningen, säger de.

Rekordpublik väntar på Mannheimer

Först fick hon en självförtroendekick. Nu är det dags för premiär och då är hon i stället nervös. Carin Mannheimer har både skrivit och regisserat "Sista dansen" på Göteborgs stadsteater - med rekordpublik redan innan ridån går upp.