Likt bergsgetter har tolv hästar spenderat senaste timmen med att trotsa tät terräng.
Sittbenen känns inflammerade mot den hårda westernsadeln och även knäna gör sig påminda. Grankvistarna sticker i ansiktet och händerna är prickiga av barrkontakt. En broms cirkulerar runt huvudet och knotten hamnar i ögonen. Var är westernromantiken?
Tallskogen väljer att svara bönen. En perfekt sandstig brer ut sig. Hästarna laddar batterierna och plötsligt blir cowboydrömmen sann.
När hästarna skjuter iväg skickas de tolv ryttarna två decimeter bakåt i sadeln. Hattarna blåser ner på ryggen. Hovarna dundrar mot marken och skogen flimrar förbi. Sandmolnet som rivs upp hade kunnat tillhöra stäppen utanför Dodge City.
När guiden Rikard Öhman sträcker ut högerarmen för att signalera avsaktning är hästarna fortfarande energiska och ryttarna lyriska. Kristina Peachey spenderar sitt livs första timmar på hästryggen men sitter redan stadigt i alla tre gångarter.
- Det är inte skräckblandad förtjusning längre, det är total förtjusning.
Hästar i lågt hull
På campen intill Bränntjärn är stearinljusen nedstuckna i tomma Jack Daniels-flaskor. Det luktar brasa, rökt fisk, läder och whisky. Hästarna strövar i hagen utanför.
Revbenen på en fuxfärgad häst glänser i kvällens sista sol. Rikard Öhman har fått kritik för sin hästhållning i flera omgångar, kring millennieskiftet blåste det som värst. Då konstaterade distriktsveterinären att Rikard hade för många hästar på liten yta, att hagen var full med skit och att hästarna var överlag i dålig kondition. Mer utfodring ansågs vara akut.
Älvsbyns kommun bedömde att Rikard var olämplig som hästhållare, men länsrätten gav honom grönt.
- Dessa hästar har kroppar som långdistanslöpare. De är deffade. Om de hade koarslen och var insjunkna hade det varit en annan sak, förklarar Rikard Öhman på stugtrappan i Bränntjärn.
Hans hästhållning skiljer sig fortfarande från den traditionella på flera områden. Hästarna blir inte skodda, har inga täcken och går utomhus året om.
- Människor tenderar att förmänskliga djuren. Hästarna får skor på fötterna, kläder på kroppen, tas in i hus och fodras tills de är "runda och goa". Vi tror att de gillar att stängas in i en box eftersom människan trivs i hus. Faktum är att hästar är flyktdjur och känner sig därför tryggast på öppna ytor, säger Rikard som upplever ett ökat intresse för naturlig hästhållning:
- Hästen har funnits längre än människan, det finns inget vi kan lära dem, snarare tvärtom. Jag var nog lite före min tid gällande hästhållningen, men nu ser man att folk tänker annorlunda. Både Grans och Piteå ridklubb har ju valt att bygga lösdrift, säger han.
Får förtroende
Fyra av dagens tio gäster runt det grovhuggna middagsbordet är nykomlingar. För Skellefteborna Lina och Eva-Lena Andersson innebär Udda äventyr en ny hästkultur.
- Hästhållningen känns mer naturlig här. Ridskolan är det enda jag kan referera till, men den ridningen är inte lustfylld. Ryttare och häst verkar uttråkade redan innan de kommer in i manegen. Då är det 20 minuters skrittade och bara en pytteliten stund av instruktörens uppmärksamhet. Här känner jag att man får förtroende, säger Eva-Lena.
- Det är roligare än vad jag trodde det skulle vara. På ridskolan är det stelt, styrt och knappast utmanade, tycker dottern Lina.
Fröet till Udda äventyr såddes i Storforsen under 80-talet. En totalt orutinerad Rikard Öhman satte sig i sadeln för turridning. Enligt honom själv spenderade han "80 procent av tiden klamrandes runt hästens hals". Trots skräckfärden vaknade en livslång fascination för hästens kraft och skönhet.
- Man kan säga att vår egen kropp är den bästa leksaken vi kan få, du kan träna den till att göra vad som helst. Hästen är den näst bästa leksaken eftersom den multiplicerar all kraft med tio, säger Rikard.
Haltar över stenblock
Morgonen därpå börjar gästerna likna fullfjädrade westernryttare. Sadling och tränsning har genomförts utan upprepade instruktioner. Samtliga kan rida grundläggande lydnadsövningar med hästen.
Ryttarna uppmanas att rida aktivt och själv välja vägen framåt i terrängen.
Hästen Don linkar plötsligt till över stenblocken. Har han ont?
- Många gäster brukar reagera på det. Men barfotahästar känner underlaget. När vi går barfota och känner att vi kliver på någonting vasst så låter vi bli att lägga vikt på det benet, därför kan det kännas som att hästen haltar till, säger Rikard Öhman.
När underlaget mjuknar glider ekipagen in i en sista galopp innan westernbubblan ska luckras upp på The Long Horn Ranch i Stockfors.
Stallplanen fylls snart med dova dunsar från ryttare som landar på marken och blir människor igen. Fem mil i vildmarken avklarade. Det motsvarar 312,5 varv i ett normalstort ridhus.
Jag vill aldrig se en paddock igen.