Trafiken är kaotisk, bullrig, full av avgaser. Varje gatukorsning kryddas av intensiva tutanden när överfyllda bussar, gamla Toyota-bilar, knattrande motorcyklar och en aldrig sinande ström av trehjuliga tuk-tukar rusar förbi.
Alla har bråttom. Alla signalerar. Ändå fungerar det, märkligt nog. Den som genar släpps fram, kamikazeförare släpps in. Inga sura miner. Inga fingrar i luften.
Längs vägarna går män i saronger och löst hängande skjortor. Många kvinnor bär långt svart flätat hår, färggranna sjalar och paraplyer mot den tropiska solen.
Det är folk överallt. Och hundar. Luggslitna, strävhåriga, ljusbruna, lojt liggande vid vägkanten. Ingen bryr sig om dem.
Ellen har koll
Ellen Larsson från Piteå kan miljön. Hon har åkt här många gånger under sin sedan flera decennier självpåtagna uppgift att organisera fadderhjälp för extremt fattiga barn och dess familjer på Sri Lanka.
Alla insamlade medel går till de behövande. Ellen har koll. Hon förestår indirekt 44 fadderbarn och sex barnhem, och gör oannonserade besök hos samtliga minst en gång per år.
Sina egna omkostnader betalar hon själv.
Innan alla fått besök hinner Ellen och hennes hjälpreda, allt-i-allo, chaufför och vänstra hand, Manjula Fernando, tillryggalägga 200 mil på dammiga landsvägar, utmed kåkstäder längs järnvägsnäten och förbi tiotusentals lapptäcken till skjul utspridda i djungeln.
Vattenanslutning
Det stora målet med hjälpen är att bjuda barn chansen till skolgång.
Jodå, sjuårige Navin och Prasadika, sex år, har gjort sin läxa säger dom när sexbarnsfamiljen med ensamstående mamman Rose och mormor Regina får besök.
Familjen bor inte fett, men med "moder Teresas" hjälp har huset fått en upprustning och, nog så viktigt, en vattenanslutning.
Rose kan numer odla blommor och sälja dem på marknader. Lyckan ler.
Sju i hydda
Hemma hos fadderbarnet Nipuni, 16, i Wennappuwa bor åtta personer i en hydda med två rum. Det saknas väggar till ett av sovrummen. Här delar flera samma säng, öppet, med ren djungel utanför sänghalmen.
Elström finns inte. I ett plasttält med hål i taket kokas mat över öppen eld.
Ett stenkast från hyddan har grunden lagts till ett nytt litet stenhus. Tack vare donationer. Men just nu saknas pengar och bygget har stannat av. Gammelmormor Elisabeth hoppas hinna få uppleva ett boende i det nya.
Hjälper farföräldrar
I en annan del av regionen lever SamithaRushan, 17 år och övergiven av sina föräldrar som båda flytt fältet.
Samitha är fadderbarn, går skola, gillar ekonomi. Han tar dessutom hand om sin farmor Thilakawa och farfar Winsion. Sjuttonåringen delar sovutrymme med farfar i en hus rustat med ett enkelt kök tack vare donationer.
Pengarna har även räckt till ett hönshus plus ett skärmtak över farfars cykelverkstad, som ligger utspridd på backen utan väggar.
Brutal fattigdom
Färden fortgår. Fattigdomen är brutal. Folkrikedomen total. Ingenstans tar någonting slut.
Men även bland folk som ingenting har, som kämpar för sin existens, bjuds värdighet, vänlighet, värme och erbjudanden om en slurk kokosmjölk.
Och nya bananförsäljare i små kojbutiker dyker upp hela tiden längs vägen, liksom barfotaspringande barn, cyklister, kor, loppiga hundar, avgasspyende lastbilar och ständigt dessa tuk-tuk med full speed och glödgade signalhorn.