.
Många som börjar gjuta i betong säger samma sak.
Ju mer man experimenterar, desto fler idéer vill man prova.
Att gjuta i betong är enkelt, billigt och går att variera i det oändliga.
Likt många andra var Erika Andersson ett pyssligt barn. Teckade, målade vattenfärg och lade pärlplattor.
Så kom annat emellan.
Men för ett år sedan hittade hon tillbaka till barndomens kravlösa skaparglädje, med en ny tvist.
– Jag var tjänstledig för att läsa webbutveckling. När jag bröt av den vanliga vardagen så fanns plötsligt plats för annat och jag började arbeta med betong, säger Erika.
Hon fastnade för materialet, känslan av att röra till rätt konsistens, gjuta i form och se resultatet brinna.
.
Se i bilder
Erika är född och uppvuxen i Jokkmokk, men har bott bland annat i Rosvik och Luleå innan hon och hennes familj flyttade in i hennes sambos gula föräldrahem i Södra Sunderbyn.
– Skapandet har alltid funnits runt mig när jag tänker efter. Min morfar målade i olja och hans tavlor hänger på några offentliga platser i Jokkmokk. Både mamma och syrran är duktiga på att teckna och måla, medan min mormor höll på med sameslöjd och arbetade med bland annat skinn, textil och tenn. En tradition som min moster fortsatt med.
Erikas äldsta son tecknar gärna och skapar träd av ståltråd.
Själv är hon utbildad fotograf, men även om hon aldrig har jobbat som det när hon ett fotointresse och har förmågan att se i bilder när det kommer till skapande i olika former.
.
Betongbiten
Hon började med att gjuta det numera klassiska betongbladet i rabarber.
– Det var minst tio år sedan, när jag bodde i Rosvik. Jag blev rätt nöjd minns jag och har fortfarande kvar det och någon kruka som jag gjorde.
Även om det var roligt blev det inte mer än så av gjuteriet.
Det var råheten i materialet som verkligen fick henne betongbiten för ett år sedan.
– Jag blev helt såld och smög ut i garaget direkt jag hade en stund över. När man väl börjar finns det liksom inget stopp. Allt kan bli en gjutform, säger Erika och berättar att folk runt henne numera sparar askarna från sina gelehjärtan, eller formarna från marängsvissen, och undrar om hon vill ha.
– Jag ser saker på ett annat sätt i dag, det mesta kan bli en gjutform och jag sparar kassar av saker som andra kallar sopor till mina projekt.
.
Brist på tålamod
Hon har alltid gillat att gå på loppis och redan som liten ropade hon in saker på auktion, men loppisbesöken har delvis fått en annan klang i dag. Betongögonen är på, det mesta kan bli en gjutform eller en del i en ny skapelse.
Det mest lustfyllda momentet i skaparprocessen är att plocka ut betongskapelsen ur sin form.
Det tråkigaste: Att vänta på att den ska brinna / torka.
– Det har hänt att jag brutit av någon flisa eller ett hörn för att jag varit nyfiken och velat tjuvkolla. Då har jag svurit över min brist på tålamod, säger Erika.
.
Längtan efter rabarber
Betongens skönhet tilltalar henne.
– Den är fin ihop med armeringsjärn och ståltråd, eller med sirligare mönster som kontrast mot det ruffa.
För Erika handlar betonggjutning om avkoppling. Terapi. Att vara i situationen för stunden.
– Jag samlar inspiration hela tiden, men eftersom det är ganska utrymmeskrävande att gjuta och både dammigt och smutsigt så gör jag mindre saker i bastun på vintern. De större projekten får vänta till sommaren när man kan jobba utomhus. Jag längtar till rabarbern börjar växa igen och i år drömmer jag om att gjuta en bänk eller ett bord till trädgården. En ordentlig pjäs som kan stå ute året runt.
.
Samlar på flera sätt
Under vinterhalvåret när det mesta av själva skapandet får vila samlar hon inspiration – och gjutformar.
– Jag följer andra som håller på via Instagram och Facebook. Till en början la jag ut det jag gör själv på min privata sida, men för ett halvår sedan skapade jag ”Kreativa villan” – ett eget konto för det kreativa. Där kan jag nå ut till andra än mina vänner och via det kontot följer jag de som pysslar och lägger ut. Jag tänker att om de följer mig tillbaka så ska de slippa se vad jag äter till middag!
När hon klurar på lösningar och gjuter är hon ensam, men via de sociala medierna skapas en gemenskap där man följer varandra. Delar med sig, får tips och feedback.
Mot sommaren har Erika en tanke om att stå och sälja på någon marknad och att utveckla en egen hemsida för Kreativa villan.
.
Dyrt att sända
– Men den blir mer som ett skyltfönster, det är lite svårt att ha en webbshop för betong eftersom det blir dyr frakt att skicka så pass tunga saker. Visst skulle det vara kul om man kunde leva på sin hobby – men då skulle man behöva sälja mycket betong!
Erika skrattar och dammar bort lite cementsmulor från bordet.
– Det finns mycket man ”behöver” göra här i livet. Som att jobba, laga mat och städa – men med betongen finns inga måsten för mig. Jag tror att alla behöver ha något att göra bara för att det är roligt.