– Vid den här tiden brukar det vara gott om dem. Jag vet inte varför, men det känns lite oroande, säger han.
Dick Olovsson har gjort sig känd som bonden som gärna värnar storspovens och tofsvipans bon som ofta ligger på ängsmark. Ett problem för alla jordbrukare när det ska harvas med traktorn. För att slippa köra över fågelbon så går han runt på åkrarna och markerar alla bon med vitmålade pinnar.
– Det är bra om de är vita annars är pinnarna svåra att se när grödan växt till sig.
Med pinnarnas hjälp kan han väja med traktorn där det finns bon. Visst tar det lite längre tid, men det tycker han att det är värt.
– Jag klarar inte att med berått mod köra över fågelbon. Visst borde fler göra likadant, men var och en måste fatta det beslutet, säger Dick Olovsson och blickar ut över åkrarna där några svanar och ett flertal tofsvipor håller till.
– Svanarna brukar inte stanna och jag vill inte gärna ha en massa gäss här som äter upp grödan.
För två år sedan var det många tofsvipor och storspovar som häckade på Olovssons marker. I år finns det tofsvipor på plats, men hittills inte en enda storspov.
– Jag har inte varit letat reda på och markerat tofsvipornas bon än. Det blir väl i mitten av maj, men frågan är om det kommer några storspovar, säger Dick Olovsson bekymrat.
Storspovens utmärkande långa, böjda näbb och säregna läte gör den till en karaktärsart i jordbrukslandskapet. Likt många andra vadarfåglar kan storspoven bli mycket gammal. Den äldsta kända fågeln blev hela 31 år.