Visst levererar Lena Ph
Konsert: Lena PhilipssonPlats: Stadsfesten, SkellefteåLängd: 72 minuterPublik: Stor och åldersblandadE KONSERT
Festivalfredagens breda folkliga musikinslag är premiären för Lena Philipssons första turne genom landet sedan "Jag ångrar ingenting", det andra albumet med låtar av Orup.
Hon har varit generös med besök i norra landsänden de senaste åren. Den omtalade krogshowen, den mer renodlat låtorienterade "Det gör ont"-turnen och fjolårets komprimerade hitexplosion har samtliga nått våra breddgrader.
Den här gången lutar hon sig mot ett bra band, 20 års rutin och låtar från de två senaste plattorna. Sången är klanderfri och bitvis sliter hon verkligen häst för att ge oss någon slags behållning i den blekljusa timman där den läckra ljusshowen förlorar nästan all effekt.
Jag har ändrat inställning till låten "Jag ångrar ingenting". Från att ha hört den som en jobbig (om än sanktionerad) Bo Kaspers-ripp känns den, efter många radiolyssningar, som ett stabilt Philipsson-nummer med bra inlevelse i refrängen. Den här kvällen tillhör den verkligen topparna och med ett basspel utöver det vanliga. Detsamma gäller "Han jobbar i affär, som med sina tunga Sweet-gitarrer blir oemotståndligt kvalitetsskval som gör det svårt att stå still. "Unga pojkar och äldre män" är också en förvånansvärt fläskig uppstickare.
Landets mesta mikrofonstativ får en egen presentation innan "Det gör ont" smyger igång i en svängigare version än det mer statiska pulserande vi är vana vid. Åt rakt motsatt håll har "Dansa i neon" gått. Här är den syntifierad och kall. Synd. I andrasorteringen hamnar även sega "När det ringer på min dörr" och upptempolåten "Jag sover hellre ensam" som inte riktigt lyfter.
Det slår mig hur blandad Lena Philipssons publik är. Här finns medelålders som förmodligen följt henne sedan 1986, barn som lärt sig "Han jobbar i affär" på dagis och - faktiskt - tonårsgrabbar (inte ens födda när hon slog igenom) som drömmande blickar upp mot "tant Lena", som hon kallar sig.
Philipsson visar flera gånger prov på sin självironi och överlag har hon en mer avslappnad approach än i de senaste showerna, som känts lite mer regisserade. Det här är konsert rakt upp och ner. Godkänt och lite till, men utan att nå samma höjder som förra årets svettiga urladdning på Piteå dansar och ler.
Inte Phenomenalt, men visst levererar hon.
Så jobbar vi med nyheter