"Nya" Sahara Hotnights visade upp sig på Stadsfesten
Evenemang: Stadsfesten, Skellefteå, lördag kvällArtister: Calaisa, Andreas Johnson, Salem Al Fakir, Sahara Hotnights, Melody ClubPublik: 10 000 inbetalande (totalt 24 000 inbetalande under hela festivalen)EKONSERT
Calaisa, den skånska kvartetten som tog amerikanske skivbolagsbossen James Stroud med storm, ger ett kompetent intryck med sin lättsamma countrypop. Musiken för tankarna till The Corrs och ett lättare Dixie Chicks. Publiken är gles i den tidiga timman och en gatufest är ingen klockren inramning för det här. En eftermiddagsspelning på Trästock, Skulefestivalen eller i Flakasand hade varit rätt miljö. Det låter välspelat och glatt och basisten Caisa Troedssons engagemang ger plus i kanten, men bitvis blir det ändå uddlöst. Temperaturen vrids upp mot slutet med låtar som "Hey girl" och "Sunday paper", men här behövs mer av den varan.
Andreas Johnson gör ett fräschare och mer taggat intryck än på den bleka och klent besökta avslutningen på Piteå dansar och ler förra sommaren när han verkligen trampade vatten. I bandet ingår fina musikanter som Monica Starck och Rosvikssonen Joakim Backman och även om den här sommarturnen känns lite omotiverad - Johnson borde gå in i studion och spela in nytt, helst countrypop - är det en okej spelning.
Gamla Planet waves-numret "Superficial" hittar rätt bland de nya låtarna. "Shine" och "Glorious" känns mekaniska. Bäst är "A little bit of love" som hotar att svänga sönder hela Möjligheternas torg, inklusive stendildon, medan "Sing for me" är mer än lovligt tam den här kvällen. Kul blir det i extranumret när Johnson sätter sig bakom trummorna och röjer tillställningen i hamn.
Salem Al Fakir är ett naturbarn, ett slags manligt svar på Laleh, en mångsidig hemmasnickrare som vinner lika mycket poäng på sin sympatiska personlighet som på den musik han gör. Wow, vilken konsert! Släktskap med fusion, progressiv rock, Stevie Wonder och Jimi Hendrix hörs i hans souliga brygd. Emellanåt får man se hela det gedigna bandet stå och ful-hoppa till musiken. Fakiren själv springer av och an över scenen och är den mest rörlige klaviaturspelare jag någonsin sett. I ett orgeljazznummer förenas generationer som tokdansar i glädjeyra framför scenen, i samförstånd om att detta är det bästa som hänt Musiksverige sedan Hansson & Carlsson.
Det glada humöret, den uppsluppna stämningen och den sköna känslan av musikalisk galenskap är en större behållning än de enskilda numren, men visst är "Dream girl" och "Good song" två väldigt bra låtar.
Sahara Hotnights har inom loppet av två skivsläpp förvandlats från en punkigt larmig akt till ett band som gör perfekt bilmusik i gränslandet mellan powerpop och tradrock. Gamla trotjänare som "Quite a feeling" och "Alright, alright (Here’s my fist, where’s the fight)" har fått de vassa kanterna bortfilade och soundet är väldigt rent. Maria Andersson har helt slutat skrika och pratsjunger nästan ibland och konserten präglas av
m-å-n-g-a låtar i norra midtempoträsket. Dock: Saharas heta nätter har aldrig låtit så dynamiskt eller sett så extremt coola ut. Det svänger om "Salty lips" och "Cheek to cheek" lyfter till oanade höjder i live-setet.
Flankerande systrarna Asp-lund har utmärkta röster som kommer fram fint i slutrefrängen på "The loneliest city of all". Johanna Asplund i eget sidoprojekt snart?
Melody Clubs musik tar vid ungefär där nämnda "Cheek to cheek" slutar. Kvintetten känns nostalgisk på ett trivsamt sätt och blir kvällens stora partyakt när de avslutar medan solen tittar fram över hustaken. Scendekoren går i svart och rött, ljusskylten tycks snodd från "Måndagsbörsen" och bandet lyckas perfekt med att återskapa ett sound som tar oss tillbaka till new wave- och synteran.
Sångaren Kristofer Östergren studsar runt, blir svettig och ser snart ut som en hybrid av Svenne Hedlund och BrandonLees karaktär i "The Crow". Östergren har visserligen ingen stor röst, men han kompenserar bra med sin scenenergi. Med tre album bakom sig har bandet lyckats klämma ur sig några rejäla hits. Framför allt sticker "Electric" fortfarande ut som en magnifik låt, som en arkivpärla från Secret services storhetstid.
Melody Club blir en helrätt avslutningsakt för en ganska jämnkvalitativ festivallördag.
Så jobbar vi med nyheter