Marit golvar sin publik

Poppunkaren från Rättvik som svek sina ideal och blev BMG-märkt kulturtant. Så kan det låta när förståsigpåare sammanfattar Marit Bergmans musikaliska resa hittills. Men det är både en trist och tunn analys. För även om senaste albumet "I think it’s a rainbow" är mer sofistikerat och tillbakalutat än de tidigare så är hennes bortkastade musikhögskoleskräck (rädslan för att verka för duktig) inget som märks när hon står på scen. Det mesta av materialet är faktiskt från livevänliga "Baby dry your eye" och hon satsar alltid på att golva sin publik med härligt skramliga rallarsvingar. I varje låt! Kläderna och konfettiregnet är också kvar och då spelar det ju inte så stor roll att det glada sjumannabandet inte är det tajtaste man hört eller att Marit sjunger out-of-tune några gånger per låt fast hon egentligen kan bättre. Eller gör det det? Att bli golvad av en rallarsving kan förstås göra tillvaron intressantare men det är inget man minns som sitt livs höjdpunkt. Och om någon vid årets slut ber mig minnas årets konserter är det tveksamt om den här Pinkertonkvällen dyker upp.

Att Marit Bergman nu hittat en bredare lyssnarskara är det dock ingen tvekan om och genom en högst ovetenskaplig undersökning kan det konstateras att andelen Conversedojor minskat och till stor del ersatts av välputsade gå-på-fest-skor. Kanske är det 60-talsinfluenserna som hittat fram till en mer nostalgiskt lagd publik och en av kvällens mest minnesvärda stunder är "Mama I remember you now", en hyllning till Ellen Cohen, mer känd som Mama Cass i The Mamas & the Papas. "Green light" och "No party" i discoskrud får mig också att le stort och svänga på benen där jag sitter på bardiskens kant. Men det är som att varken Marit eller bandet klurat ut hur de ska få till resten av det nya materialet. När de ger sig på vemodigt avskalade "Eyes were blue" tränger den inte alls igenom och många passar på att ta sin rökpaus. Så istället vevar man igång ett par glada rallarsvängar till, som förvisso låter pampigt täta med hjälp av blåssektionen och hojtiga körer, men har man någon gång bevittnat en Marit Bergman-konsert har man hört det förr.

Hur var det med de påstått svikna idealen då? Trams, om du frågar mig. Numera riskerar hon inte att bli lika missuppfattad som när hon med punkbandet Candysuck orsakade stormig debatt med "Kill your boyfriend". Istället har hon använt sin plats i offentligheten för att få Sverige att ta sitt globala ansvar för klimatfrågan. Gratis kollektivtrafik borde vi prova, säger hon. Men på Pinkerton lyser politiken med sin frånvaro. Det är ju trots allt lördagkväll, Marit har hittat en fest att gå på - sin egen - och hon har många vänner i Skellefteå. 300 av oss var på festhumör och gick inte hem förrän vi badat i konfetti, allsångsvrålat "I will always be your soldier" och vinkat i takt till "Adios amigo". Precis som vi gjort så många gånger förut. Men oj, vad mycket fräschare det kändes att göra det 2004. Förresten måste jag passa på att puffa för karismatiska förbandet Consequenses också - ett albumsläpp i november du inte bör missa.

Marit golvar sin publik

Konsert: Marit BergmanPlats: Pinkerton i Skellefteå, lördag kvällPublik: Trångt och trevligt (cirka 300 personer) Längd: Drygt en timmeE konsert