En klassisk Trästocklördag värd att minnas länge ...
Artister: Docenterna, Eldkvarn, och Maia Hirasawa.
Publik: Uppskattningsvis 7 000 personer under lördagen
EKONSERT
Docenterna har en öppningslåt som är självskriven. "Välkommen hit till mitt känsloliv" inleder Joppe Pihlgren från Trästocks stora scen, vevar med armarna och konstaterar: det är "Dags att bli hög".
Dagens drog på den drogfria festivalen är bensin, som när den pumpar genom docentådrorna håller tempot konstant kring 130 bpm.
Solen steker och Joppe duschar sig med mineralvatten. Idde skiner ikapp med Larry Lövgren. Publiken sjunger med i "Du är värd mig".
Det är kaxigt och uppkäftigt och landets mest sporadiska poporkester tycks köra mer på rutin och vilja än på långa dagar i replokalen. Fast vid en konfrontation med bröderna Pihlgren bakom scen förnekas detta bestämt.
"Vi repar visst!"
Jag njuter och det enda som saknas är att Magnus Uggla dyker upp och gästar på "Solglasögon", som under en klassisk Hultsfredsspelning 1998.
Eldkvarn går på knock direkt med fyra låtar från nya "Svart blogg". Publiken räknas i tusental och är möjligen den största under årets festival - ett nyktert och i högsta grad vitalt Eldkvarn är förstås en högtidsstund för massorna.
Efter 29 album på lika många år är det stort att Plura och kompani låter bättre än någonsin förr, också på livescenen.
Men att se två närmast odödliga rockinstitutioner på svenska avslösa varann, gör denna kväll till en Trästockklassiker att minnas länge.
Carlas bluessolon, Tony Thoréns "direkt-från-gatan"-stil, von Heijnes ihopklistrande orgel och sväng a la "Raga De Gosch" (Werner Modiggård) är alla goda skäl att vara på plats.
Fast äktheten i texterna, förmedlade genom Pluras sargade uppenbarelse är naturligtvis skäl nog. Allra bäst låter "Alice" och "Blues för Bodil Malmsten".
Maia Hirasawa är debutant, fast det märks inte det minsta. Efter flitigt turnéande, som multiinstrumentalist åt Hello Saferide står hon stadigt på scengolvet och känns hur trygg som helst med sin publik.
Musiken studsar med pianisten Josefine Lindstrands hjälp fram i lekfull tre- och sextakt och Maia rör sig röstmässigt i gränslandet mellan Björk, Ellekari Larsson och Joanna Newsom.
Lite jazz, lite barnsligt egensinne och en stor portion oemotståndlig charm.
Stråksektionen är just den här gången utbytt mot ett par blåsare som gör ett gediget jobb, inte minst med radioplågan "And I found this boy". Men stråket är saknat.
Som konsumentinformation kan nämnas att både PDOL och LuleåKalaset inom kort får besök av Maia.
Missa inte!
En torsdag och en lördag på Nordanås gräsmattor blev det för undertecknad i år. Därmed dags att summera festen.
Skönt: Bristen på öltält och coverband. Länge leve det drogfria festivalområdet!
Överraskande: En stor, stekt hästmyra i maten. Visst är det proteinrikt, men ändå...
Övertygande: Olle Nyman växer för varje gång man ser honom. Publiken i extas!
Spännande: Alla nya upptäckter vid Alternativa Scenen. Fem unga Umetjejer i The Bombettes fick mig på fall med attitydstinn punk.
Frustrerande: Att bara hinna se en bråkdel av banden.
Magiskt: Maia Hirasawas hänförande "Gothenburg" är årets låt, även utan stråkar.
Sunkigt: Campingen framåt söndagsmorgonen...
Så jobbar vi med nyheter