Det röda huset som Cecilia Malmström hyr i Sjulsmark ligger bara en liten bit från föräldrahemmet. Där välkomnas man av två lurviga kompisar – katterna Cocos och Klister Laxberg. Men de är inte ensamma om att vara fyrbenta familjemedlemmar.
– Jag köpte två ponnyer innan vi flyttade upp, innan vi hade någonstans att bo och innan vi hade något stall. Jag tänkte att det får lösa sig och det gjorde det ju, skrattar Cecilia Malmström och fortsätter:
– Sen råkade det bli tre ponnyer, men det var inte riktigt meningen.
Som tonåring läser Cecilia Malmström böcker skrivna av Per Anders Fogelström och är fast besluten på att hon någon gång i livet ska bo åtminstone två år i Stockholm.
– Med en mellanlandning i Umeå på tre år så kom jag till Stockholm och där blev det 25 år nästan på dagen. Jag hade sagt att jag aldrig skulle flytta upp men så kom Luma.
När Cecilia närmar sig 40-årsåldern kollar hon upp fertiliteten och det visar sig att den biologiska klockan klämtar. Som ensamstående bestämmer hon sig för att skaffa barn genom en fertilitetsbehandling i Danmark.
– Jag kände att en snubbe kan jag träffa när jag sitter och matas med gröt på hemmet, men barnfönstret kommer att stängas. Så då gjorde jag det.
Då bor hon på Södermalm och känner snabbt att det inte är rätt ställe för Luma att växa upp på.
– När Luma föddes hade jag bott tio år på Söder, jag tänkte aldrig att jag skulle flytta därifrån. Men sen när hon kom så kände jag att jag vill inte bo i ett rutnät av asfalt, berättar Cecilia.
Cecilia och Luma bosätter sig i närheten av Nackareservatet för att ha närmare till naturen. För Cecilia är det viktigt att naturen inte ska vara en utflykt några gånger per år, utan att det är något man ska känna sig trygg och säker i. Dessutom hade hennes bild av Stockholm förändrats.
– Det jag flyttade till Stockholm för, att upptäcka och känna, det var inte relevant längre. Jag hade känt i ett par år att det mellanmänskliga klimatet hade svalnat ganska mycket. De sista två åren innan vi flyttade så var jag så här: ”Men gud, folk tittar verkligen inte på varandra och ser inte varandra. I bästa fall är man skuggor som passerar”.
Dottern Luma Malmström är nio år gammal vid flytten till Sjulsmark. För henne är det till en början helt otänkbart att flytta från Stockholm.
– Jag började prata med Luma om att flytta när hon var fyra, fem år och hon sa med en gång nej. Det handlade framför allt om att hon tyckte att skolan här var för liten. I hennes gamla skola är det dubbelt så många elever mot hur många som bor här i byn.
Men när mamma Cecilia pratar om hur det skulle kunna bli om de flyttar, att mormor och morfar skulle finnas närmare och att ha häst skulle vara ett alternativ mjuknar dottern.
– Jag tycker om att bo här. När jag flyttade hit var jag ledsen för jag ville ha en stor skola men nu tycker jag det är mycket bättre med en mindre, säger Luma Malmström, som i dag är elva år.
Cecilia Malmström har länge jobbat inom arbetsmarknadsområdet och de senaste fyra åren som kommunikationschef vid en bransch- och arbetsgivarorganisation. Det jobbet har Cecilia kunnat behålla trots flytt och hon har varvat distansjobb med att vara på plats i Stockholm två dagar varannan vecka. Men den eran är nu slut och nyligen tillträdde hon en tjänst hos Swedish Lapland Visitors Board.
– Det finns många orsaker till att jag ville flytta tillbaka, vissa har vägt mer eller mindre i förhållande till varandra. En stor del har varit att Stockholm fick ett kvarts sekel av mitt liv och nu är det dags att ge tillbaka till Norrbotten. Men då vill jag också ha ett jobb där det önskemålet kan mötas och det hittar jag i den här tjänsten, säger hon.
Som Stakeholder Relationship Manager kommer Cecilia främst att jobba med besöksnäringens och turismens intressenter. Sammanfattningsvis innebär det att binda samman företag, universitet och regioner för att bygga broar och relationer däremellan.
– Skrapar man bara på ytan tänker man besöksnäring, men det handlar om att få platsen attraktiv både att besöka och stanna kvar på. Om besöksnäringen ska funka måste kompetensförsörjningen, infrastruktur och resor fungera. Det drar ihop allting som behövs för att Norrbotten ska leva. Jag känner att jag drog högvinsten med det här jobbet, säger hon.