När Cecilia Malmström var ung led hon av anorexia, men med hjälp av hästarna tog hon sig ur sjukdomen. "Hästarna har bidragit till två stora kursändrigar i livet, de var räddningen när jag var ung och de har fått mig att flytta hem." Här med ponnyerna Chabbe, till vänster, och Flingan.
Det röda huset som Cecilia Malmström hyr i Sjulsmark ligger bara en liten bit från föräldrahemmet. Där välkomnas man av två lurviga kompisar – katterna Cocos och Klister Laxberg. Men de är inte ensamma om att vara fyrbenta familjemedlemmar.
– Jag köpte två ponnyer innan vi flyttade upp, innan vi hade någonstans att bo och innan vi hade något stall. Jag tänkte att det får lösa sig och det gjorde det ju, skrattar Cecilia Malmström och fortsätter:
– Sen råkade det bli tre ponnyer, men det var inte riktigt meningen.
Som tonåring läser Cecilia Malmström böcker skrivna av Per Anders Fogelström och är fast besluten på att hon någon gång i livet ska bo åtminstone två år i Stockholm.
– Med en mellanlandning i Umeå på tre år så kom jag till Stockholm och där blev det 25 år nästan på dagen. Jag hade sagt att jag aldrig skulle flytta upp men så kom Luma.
När Cecilia närmar sig 40-årsåldern kollar hon upp fertiliteten och det visar sig att den biologiska klockan klämtar. Som ensamstående bestämmer hon sig för att skaffa barn genom en fertilitetsbehandling i Danmark.
– Jag kände att en snubbe kan jag träffa när jag sitter och matas med gröt på hemmet, men barnfönstret kommer att stängas. Så då gjorde jag det.
Under de sista åren i Stockholm kände Cecilia Malmström att staden inte längre erbjöd det som hon en gång känt sig lockad av. "Jag ville sätta Luma i en mindre och lugnare kontext, vara någonstans där man hälsar på varandra. Huset vi bodde i hade 24 lägenheter och jag visste kanske vad en tredjedel av dem hette, det var så anonymt. Sedan hade vår lilla förort börjat bli ganska stökig."
Då bor hon på Södermalm och känner snabbt att det inte är rätt ställe för Luma att växa upp på.
– När Luma föddes hade jag bott tio år på Söder, jag tänkte aldrig att jag skulle flytta därifrån. Men sen när hon kom så kände jag att jag vill inte bo i ett rutnät av asfalt, berättar Cecilia.
Cecilia och Luma bosätter sig i närheten av Nackareservatet för att ha närmare till naturen. För Cecilia är det viktigt att naturen inte ska vara en utflykt några gånger per år, utan att det är något man ska känna sig trygg och säker i. Dessutom hade hennes bild av Stockholm förändrats.
– Det jag flyttade till Stockholm för, att upptäcka och känna, det var inte relevant längre. Jag hade känt i ett par år att det mellanmänskliga klimatet hade svalnat ganska mycket. De sista två åren innan vi flyttade så var jag så här: ”Men gud, folk tittar verkligen inte på varandra och ser inte varandra. I bästa fall är man skuggor som passerar”.
Att ha häst i Stockholm var inte ett alternativ. "Jag försökte rida lite men jag kom aldrig in i det och det är både dyrt och svårtillgängligt", säger Cecilia Malmström.
Till slut lyckades Cecilia få in både henne och Luma på en ridskola i Nynäshamn. "Efter tre lektioner kände jag: ”Varför har jag varit borta från det här i nästan 30 år? Det är sjukt, det här är ju grejen. Vad ska jag göra när Luma blir äldre, ska jag sitta på balkongen och lösa sudoku?"
Dottern Luma Malmström är nio år gammal vid flytten till Sjulsmark. För henne är det till en början helt otänkbart att flytta från Stockholm.
– Jag började prata med Luma om att flytta när hon var fyra, fem år och hon sa med en gång nej. Det handlade framför allt om att hon tyckte att skolan här var för liten. I hennes gamla skola är det dubbelt så många elever mot hur många som bor här i byn.
Men när mamma Cecilia pratar om hur det skulle kunna bli om de flyttar, att mormor och morfar skulle finnas närmare och att ha häst skulle vara ett alternativ mjuknar dottern.
– Jag tycker om att bo här. När jag flyttade hit var jag ledsen för jag ville ha en stor skola men nu tycker jag det är mycket bättre med en mindre, säger Luma Malmström, som i dag är elva år.
Luma Malmström tränar och tävlar med b-ponnyn Bibi. "Luma har, inte av en slump, blivit hästintresserad", skrattar mamma Cecilia Malmström.
Det jobbigaste med flytten har varit att lämna bästisen, tycker Luma Malmström. Men nu efter två år har de fortfarande kontakt och hälsar på varandra regelbundet.
"Det är jättemysigt här, det är litet men det finns ändå nästan allt", säger Luma Malmström om Sjulsmark.
Cecilia Malmström har länge jobbat inom arbetsmarknadsområdet och de senaste fyra åren som kommunikationschef vid en bransch- och arbetsgivarorganisation. Det jobbet har Cecilia kunnat behålla trots flytt och hon har varvat distansjobb med att vara på plats i Stockholm två dagar varannan vecka. Men den eran är nu slut och nyligen tillträdde hon en tjänst hos Swedish Lapland Visitors Board.
– Det finns många orsaker till att jag ville flytta tillbaka, vissa har vägt mer eller mindre i förhållande till varandra. En stor del har varit att Stockholm fick ett kvarts sekel av mitt liv och nu är det dags att ge tillbaka till Norrbotten. Men då vill jag också ha ett jobb där det önskemålet kan mötas och det hittar jag i den här tjänsten, säger hon.
Som Stakeholder Relationship Manager kommer Cecilia främst att jobba med besöksnäringens och turismens intressenter. Sammanfattningsvis innebär det att binda samman företag, universitet och regioner för att bygga broar och relationer däremellan.
– Skrapar man bara på ytan tänker man besöksnäring, men det handlar om att få platsen attraktiv både att besöka och stanna kvar på. Om besöksnäringen ska funka måste kompetensförsörjningen, infrastruktur och resor fungera. Det drar ihop allting som behövs för att Norrbotten ska leva. Jag känner att jag drog högvinsten med det här jobbet, säger hon.
Hästintresset har varit stort hos Cecilia Malmström under hela livet, om än det stått på paus i närmare 30 år. Nu har hon och dottern tre ponnyer tillsammans. "Första gången jag och Luma var ute och red på mina barndomsridvägar var så stort."
På frågan om varför man ska flytta till Norrbotten svarar Cecilia Malmström: "Jag vill vända på frågan till varför ska folk inte flytta hit? Jag tror helt ärligt att jag har förlängt mitt liv med några år bara genom att flytta hit. Det är ett mer livsvänligt tempo här men jag kan fortfarande ha lite svårt att sänka hastigheten."