Gustav Bergström har tagit över släktgården, men mamma Siv bor kvar i halva huset. ”Mitt intresse för byggnadsvård kommer bland annat från min mamma”, säger han.
Gustav Bergström är kanske mest känd för instagramkontot "Ravjagarn" där han skriver om arkitektur och byggnadsvård. Det folkbildande engagemanget började i bloggform 2007, men intresset har funnits där sedan barnsben.
– Det ligger nog i släkten. Min mamma har alltid blivit väldigt upprörd när man rivit och byggt om. Till och med hennes syskon som inte alls är intresserade kan förfasas när de ser ett fönsterbyte.
Gustav Bergström växte upp i Hälleström utanför Sjulsmark, men flyttade i 20-årsåldern till Stockholm för att utbilda sig till civilingenjör. Efter några år i yrket sadlade han om till kaféägare och de senaste 15 åren har han jobbat heltid med byggnadsvård.
– Jag håller föredrag och gör stadsvandringar. Under flera år har jag också jobbat med mäklarfirman Historiska hem. Förra hösten gav jag ut min första bok, säger han.
En funkistapet från 1960-talet pryder kammaren där Gustav Bergströms farfars farmors farfar, som var sågställare och inspektör, hade sitt kontor. Pulpeten står kvar än idag vid fönstret
Boken Tidstypiska kök & bad 1880-2000 har Gustav Bergström skrivit tillsammans med arkitekterna Cecilia Björk och Laila Reppen. Där redogör författarna om hur köken och badrummen förändrats genom åren.
– Byggnadsvårdstrenden har utvecklats enormt de senaste åren. Det låter kanske töntigt men jag tror att Instagram har betytt väldigt mycket. Det finns många hantverkare där som sprider information och nästan varenda ung husköpare skaffar ett konto och skriver om sin renovering, säger Gustav Bergström.
I den gamla ladugården står Gustav Bergströms transportmedel när han är hemma. En Opel Kapitän från 1962.
För ett drygt år sedan bildade han tillsammans med journalisten Alfred Skogberg den ideella organisationen "Renoveringsraseriet". Där uppmärksammar de när kommunala bostadsbolag och bostadsrättsföreningar vill riva ut ursprungliga fönster, balkonger och portar.
– Vi har haft ett fantastiskt byggnadsbestånd i Sverige, men när man åker runt ser man att nästan allt är förstört. Så borde det inte behöva vara. Vi har fått stort genomslag, men det är klart att en del blir arga också. Vi hänger inte ut privatpersoner, men däremot en del bostadsrättföreningar. Det tycker jag är okej om man gör något riktigt dumt, säger Gustav Bergström.
Det är mycket att göra på gården, men det varma vädret kräver en och annan paus.
I dag har han tagit över släktgården i Hälleström och lantbruksfastigheten är en stor kontrast till funkislägenheten i Stockholm.
– När man skriver och föreläser om arkitektur och byggnadsvård är det bra att ha gjort saker själv. Det första jag gjorde när jag tog över gården var att byta ut ruttna stockar på ängsladorna. Sedan lade jag spåntak på en slåtterstuga på skiftet.
Den moderna ytterdörren togs bort och numera pryds släktgården från 1799 av en inåtgående pardörr med överljus av munblåsta glas. "Glasen var lövtunna".
Mamma Siv bor kvar i det gamla timmerhuset från 1799 och när Gustav Bergström är hemma förfogar han över två kammare där tiden stått stilla. 200 år gamla väggmålningar blandas med funkistapeter och ägaren är mån om att bevara alla årsringar. Den moderna dörren har han dock bytt ut till en äldre inåtgående pardörr med överljus.
– Just nu håller jag på att renovera en massa fönster till byaskolan som är i stort behov av omvårdnad. Inga rötskador, men virket är torrt och skriker efter olja och kittet sjunger på sista versen.
Senaste projektet är att måla och kitta om byaskolans gamla fönster. "Virket är torrt och skriker efter olja".
Hur är Piteåbornas intresse för byggnadsvård?
– Det är inte så stort tyvärr. Jag vet faktiskt inte varför det är så. Om någon ser att färgen har flagnat får man panik och tror att träet är ruttet. Folk jag möter vill bara ha nytt, trots att materialet håller sämre kvalité. Jag hoppas det går att skapa förändring genom upplysning. Att klaga gör inte saken bättre.
Väggmålningarna är från 1800-talets första hälft och tapetserades över 1863. De var vanliga i hus från tiden, men har ofta försvunnit genom åren.