Successivt har Sveriges landsting infört så kallade standardiserade vårdförlopp (SVF) för olika cancerdiagnoser. Det innebär att man nationellt redan från början bestämt och kommit överens om hur utredningen och behandlingen bör gå till, från misstanke till behandlingsstart.
I dag, två år efter införandet, finns dessa vårdförlopp för 28 diagnoser, vilket motsvarar över 90 procent av alla diagnoser som finns. Och nu visar en rapport från Regionala cancercentrum i samverkan att över 100 000 patienter utretts enligt det nya sättet.
– Tanken är att vården ska bli mer jämlik och att vårdförloppet ska gå så smidigt som möjligt, säger Helena Brändström, nationell samordnare vid Regionala cancercentrum i samverkan.
En annan tanke är att väntetiderna ska kortas, men hur det har blivit med den saken är fortfarande oklart. Den statistik som rapporten bygger på är för svajig, helt enkelt.
– Det är svårt att säga något generellt och framför allt svårt att jämföra landstingen med varandra. Det ser lite olika ut i olika delar av landet för olika diagnoser, säger Helena Brändström.
Förloppet bygger på att en hel kedja av olika vårdinsatser fungerar och sätts in i rätt tid. Men en kedja är, som bekant, inte starkare än sin svagaste länk, vilket bröstcancervården i Landstinget Västerbotten ett bra exempel på.
Där har väntetiden från misstanke till diagnos minskat från en månad till en vecka, tack vare det nya arbetssättet. Å andra sidan är det ont om operationspersonal, varför tiden fram till behandling inte förändrats nämnvärt.
Exemplen är flera. Nyligen avslöjades det att 20 patienter med cancer i bukspottkörteln, levern, matstrupen eller magsäcken fått vänta på tok för länge på operation på Karolinska universitetssjukhuset – på grund av personalbrist.
– Kompetensbristen är generellt sett ett problem, säger Helena Brändström.
TT: Men vad spelare det då för roll, om det är standardiserat eller inte?
– Ett övergripande syfte är att minska regionala skillnader och göra cancervården mer jämlik. Och standardiseringen effektiviserar arbetsprocesserna över hela landet.
Och det lär dröja innan man vet om det nya arbetssättet verkligen minskar väntetiderna eller inte, åtminstone till nästa år.
Ett problem är att alla måste ”starta klockan”, det vill säga mäta startpunkten för de olika förloppen, på samma sätt. Inte bara mellan olika landsting, utan också inom ett och samma landsting.
– Vi har valt att ”starta klockan” från det att misstanken om cancer väcks, vilket ofta sker i primärvården. Men ibland har primärvården och slutenvården i ett och samma landsting olika IT-system, vilket skapar problem, säger Helena Brändström.
– I Norge startar man klockan när remissen kommer till slutenvården, vilket ger kortare tider, men bara på papperet, inte för patienten. I Danmark, där man haft det här arbetssättet en längre tid, tog det sju år innan alla system var samkörda. Men jag är övertygad om att det här på sikt kommer att ge en mer jämlik och överlag bättre cancervård. (TT)