På ön Santasaari på väg ut mot Seskarö i Haparanda skärgård har familjen Marklund från Blåsmark sitt smultronställe. Den röda lilla stugan med vita knutar står alldeles intill Jens bror och systers stuga. I en husvagn intill bor farfar och Margareta och under helgen har vattenskidskola stått på schemat.
– Det är här vi laddar batterierna! säger Lisa och dukar fram kaffe, bullar och kakor på campingbordet som ställts upp på den lilla, intilliggande badplatsen.
PT har vid flera tillfällen berättat om tvååriga Maria Gevokiyan som bott tillsammans med Jens och Lisa Marklund och deras tre döttrar sedan hon var sju dagar gammal. Men nu riskerar hon att utvisas till Armenien tillsammans med sin storebror David och de biologiska föräldrarna som är för sjuka för att kunna ta hand om dem.
I dagsläget står Migrationsdomstolens beslut om utvisning fast, men ärendet har öppnats igen och Migrationsverket ska utreda om utvisningen är möjlig att genomföra.
Bara i dagarna fick den biologiska pappan Ando samtal från Migrationsverket om att de vill få in intyg på barnens situation.
– Men Ando är inte så bra på svenska och fick inte klart för sig vad de ville ha och när, säger Lisa.
Både hon och Jens har nu försökt kontakta Migrationsverket, men än så länge (mitt i semestertider) utan resultat...
På badplatsen i strålande sol och strax under 30 grader skrattar Maria förtjust när hon plaskar i vattnet och gräver i sanden tillsammans med sina storasystrar Alva, 13 år och Thea 5 år (Elsa, 11 år har lurat med sig farfar och Margareta till Haparanda för att köpa nagellack)
Pratar om "pappa"
Maria själv är helt ovetande om det som sker runt omkring henne. Jens och Lisa förklrar att det nu i första hand gäller att försöka få henne att förstå att hon har en biologisk storebror och en mamma och pappa.
– I går pratade hon faktiskt själv om honom, om "pappa Ando", säger Lisa.
Sedan Maria kom in i familjens liv har tre utvisningsbeslut kommit.
– Vi har lovat att ta hand om henne tills hennes biologiska föräldrar är friska, men de fixar det inte ännu, säger Jens som liksom Lisa anser att Migrationsverkets beslut att utvisa familjen som situationen ser ut nu är "vansinnigt".
När det definitiva, tredje utvisningsbeskedet kom strax innan påsk i fjol kändes det tungt.
– Då förstod vi verkligen att Migrationsverket inte hade fattat, de hade inte sett och förstått allt, säger Lisa.
Familjen packade ihop och åkte till fjällen och sedan vidare till stugan på Santasaari för att bearbeta beslutet.
När de kom tillbaka hem igen drog hela mediakarusellen igång.
– Det var helt tokig, en av oss satt i telefon hela tiden, minns Jens.
Lisa kom också ihåg hur det kunde ringa en hel förmiddag, för att sedan plötsligt bli tyst. Då kom samtidigt rädslan för att media inte skulle uppmärksamma situation längre.
För att orka har föräldrarnas strategi varit att ta det dag för dag och inte försöka grubbla så mycket.
– Det är jättejobbigt för hela familjen, men samtidigt har vi tre barn till också, vi får inte också bli sjuka, säger Jens som liksom Lisa menar att livet ändå måste rulla på med träningar, skjutsa och hämta, laga mat och göra annat som måste göras i en familj.
Korv och köttbullar
Men samtidigt som ekorrhjulet har varit räddningen, blev de också tvungna att dra ner ambitionsnivån.
– Det blev väl mycket korv och köttbullar och makaroner ett tag, men då var det kompisar som kom förbi med mat och fikabröd. Det är så viktigt att man får stöttning, säger Lisa.
Stödet då fått från nära och kära, bybor och andra som engagerat sig, stannar och pratat och ringt överväldigar dem.
– Man blir rörd, så känner jag, säger Jens.
Till och med en godisbox skickades från svenskar i Florida som på något vis fått reda på familjens situation. Riksdagspolitikern Sven-Erik Bucht (S) har engagerat sig i fallet och kom förbi stugan och drack kaffe bara i dagarna.
– Han är verkligen jätteengagerad och frågar hur det går. Han kan ta tag i saker och lyfta dem, säger Lisa.
Efter vistelsen i stugan väntar fotbollscup i Umeå, till hösten ska Maria börja på förskolan i Blåsmark. Familjen planerar för att det ska "vara som vanligt", men samtidigt är framtiden oviss.
– Det här bara måste lösa sig på något sätt, säger Lisa och torkar av Maria som precis badat klart och nu sitter insvept i en handduk vid campingbordet och fikar.
– Vi har ändå möjlighet och orkar att kämpa, det finna andra som inte har det, säger Jens.