Lars ”Laban” Hedman – uppvuxen på Klubbgärdet – har under många år jobbat som charterskeppare, och det var under en sådan seglats han träffade Anne Ekblad från Gustavsberg.Tycke uppstod och de är numera ett äkta par med egen båt och med mer sjömil i benen än de flesta. Men varför seglar man runt jorden, med allt vad det innebär?
– För mig har det alltid varit en dröm. Och när Anne kom in i bilden kändes det som att förutsättningarna var de rätta. Många planerar långseglingar med kompisar, och det kanske fungera när man är yngre. Men att få göra det på lika villkor med sin livskamrat är nog på många sätt det bästa alternativet, säger Lasse.
– Jo, vi har ju provat på det mesta och gjort ett antal seglingar över Atlanten tillsammans. Så en världsomsegling kändes både lockande och spännande, fyller Anne i.
Färden gick från St. Lucia, genom Panamakanalen, över Stilla havet via Galapagosöarna, Polynesien och Fiji till Australien. Sedan Indonesien och Indiska Oceanen innan Kapstaden anlöptes för ett julstopp.
Så långt allt väl?
– Både och. Det är klart att saker slits och går sönder och det var tufft på Indiska Oceanen, men vi har klarat oss bra. Det finns en hel del saker ombord som drar ström så när generatorn havererade var det naturligtvis ett avbräck. Nu fick vi ladda med huvudmotorn flera timmar per dygn istället. Inte så kul kanske, men det fungerade, säger Lasse.
– Lars blev biten av en mygga på Fiji och drabbades av Dengue. Hög feber och sängläge i tio dagar var inte kul för någon ombord innan den släppte, berättar Anne.
Så ni har haft gäster med er på hela resan?
– Jo, förutom under en sträcka har vi varit minst tre och som mest sju personer ombord. Det är ett sätt att finansiera resan på men det är även trevligt med nya och gamla vänner att dela de långa överseglingarna med, förklarar Anne.
Hur har den biten funkat?
– Till 90 procent har det bara varit kul, och när det gnisslat har det oftast handlat om att någon gäst har haft andra förväntningar på resan än vad den visade sig vara. Det är ju lite speciellt att umgås på små ytor, oavsett om man känner dem eller inte, och havet är stort.
Gary Chapman från Storbritannien har även han seglat jorden runt. Först som gast på en brittisk båt och från Indonesien på Sandvita.
Varför segla jorden runt?
– Jag kommer från den geografiska platsen i England som är absolut längst bort från havet. Jag brukar visserligen vindsurfa på en sjö i närheten men seglare sedan barnsben är jag verkligen inte. Jag var på semester i Karibien en gång och såg en segelbåt komma in från Atlanten. Det där verkar kul, tänkte jag! Så här är jag nu, en världsomseglare från kolgruvorna i Nottingham, säger Gary och skrattar.
Efter Kapstaden gick seglatsen över Södra Atlanten via ett kort stopp på St. Helena – Napoleons fängelseö – till Salvador i Brasilien och sedan en sista havsetapp upp till Grenada.
Bästa platserna?
– Oj, det finns så många. Säger de alla tre i mun på varandra. Galapagos, förstås, men det kändes som om ett rån när de skulle ha 20 000 kronor för att få besöka tre öar, berättar Anne.
– Bora Bora var en besvikelse, men kanske hade vi fel förväntningar. Samtidigt blev det en av resans höjdare när vi hittade en gammal stenugn som tillhört en eremit på en öde ö och sedan gräddade hembakad pizza i den. St. Helena i Södra Atlanten var annars ett ställe jag gärna sett mer av, säger Lars.
– Jo, fiskebyarna i Panama, snorklingen i Polynesien, Sydafrika... Ju mer jag tänker på det. Wow! Men trots alla vackra platser är det ändå människorna man kommer att minnas bäst. Vi har varit ett gäng båtar som hållit ihop hela vägen. Vissa personer har blivit nästan som familjemedlemmar. Det blir nog en och annan tår efter målgången, bryter Anne in.
Nu är snart drömmen uppfylld. Framtiden?
Båda dröjer med svaren.
– Först skall vi segla hem till Sverige, krama våra nära och kära, hitta ett arbete och förstås hämta hem skeppshunden Sigge från Piteå. På längre sikt? Tja, vem vet?, säger Lars med ett snett leende.
– Jag börjar jobba direkt vi kommer hem. Men framför allt handlar det om att landa och söka en normal vardag, hur nu det skall gå till, säger Anne.
Vi som skall flyga hem börjar packa. Lasse och Anne hissar sjutton flaggor i masten på Sandvita, en för varje land de besökt. I morgon blir det eskadersegling mot mållinjen, som skall korsas exakt femton månader och 26 000 sjömil efter jorden runt-seglingen startade. Sedan har de ”bara” 5 000 sjömil kvar från Karibien hem till Sverige …
Får vi se Sandvita i Piteå i sommar?
– Tja, det är 400 sjömil från Gustavsberg till syrrans sommarstuga i Kinnbäck. I sammanhanget ett stenkast. Sedan lär det finnas en Karibisk bar på en holmarna där uppe. Så varför inte?, avslutar Lars Hedman, världsomseglare från Piteå.