Alice räddas av sin häst

n Alice gick över ridplanen mot hagen där hennes häst Blanc stod och betade i det klargröna gräset. Han viftade lite irriterat på svansen för att jaga bort ett par flugor som surrade omkring honom, annars var allting väldigt stillsamt.
- Blanc, kom här! ropade Alice då hon var framme vid grinden. Ljudet av hennes röst fick den vita hästen att titta upp och han travade direkt fram till henne.
- I dag ska vi ut i skogen, du och jag, sade Alice medan hon ledde in honom i stallet där hon ställde honom i stallgången och genast började att göra honom i ordning för en uteritt. Självklart visste Alice att Blanc inte kunde svara henne, men hon var helt övertygad om att han förstod vad hon sa.
"Det är bra att du inte kan prata, Blanc", brukade hon säga, "för då vet jag att du aldrig talar om mina hemligheter för någon."
När Alice hade ryktat Blanc tills han var skinande ren, tränsade hon honom. Han gapade lydigt när hon stoppade in bettet i hans mun och han böjde sig ner lite så att hon nådde att trä tyglarna över hans hals. Alice bestämde sig för att rida barbacka i dag så hon struntade i sadeln utan ledde ut hästen i den varma sommarluften.
kkkkk
Det enda som hördes i skogen var ljudet av hästens hovar som slog mot marken och fartvinden som ven i Alices ögon. Hennes röda kappa fladdrade bakom henne och den svarta sammetshjälmen på hennes huvud hade farit lite på snedden. Alice älskade att rida utan sadel, att verkligen känna hästens muskler arbeta under hennes egna, att känna dess värme mot hennes ben.
- Såja, Blanc, lugna ner dig nu, sade Alice mjukt och smekte hästens silvervita päls med en hand samtidigt som hon försökte bromsa in honom med den andra. Hon insåg snabbt att det inte fungerade så hon greppade tyglarna med båda händerna och kramade om dem, men ingenting tycktes hjälpa. Blanc galopperade bara snabbare och snabbare, till slut blev träden bara suddiga, gröna streck och marken under dem syntes nästan inte.
- Ptro, Blanc, lugna ner dig nu ... upprepade Alice och kramade om tyglarna ännu hårdare, men det hjälpte inte. Blanc frustade bara, fartvinden lekte i hans man och jorden sprutade då hästen vek av från stigen in i skogen.
Plötsligt bröts tystnaden av hennes skrik när hon föll av hästen, sedan blev allting svart.
kkkkk
När Alice vaknade bländades hon av att allting var ovanligt vitt. Väggarna och golven var vita, lakanen hon låg på var vita, människorna som omgav henne var helt klädda i vitt och näsduken som hennes mamma höll i var också vit, fast den hade mörknat lite där hon hade torkat bort sina tårar.
- Alice! ropade hon när hon såg att Alice öppnat ögonen.
- Vi har varit så oroliga, jag vet inte vad jag skulle ha gjort om ... hon avbröt sig då tårarna började rinna igen och hon torkade snabbt bort dem med näsduken.
- Vart är jag? mumlade Alice lågt och tog sig för huvudet som gjorde förskräckligt ont.
- På sjukhuset, gumman, du slog i huvudet. Din syster ringde och berättade att Blanc hade kommit tillbaka till stallet utan dig så hon for ut och letade och hittade dig mitt ute i skogen ... vad hände?
- Jag red utan sadel med Blanc, men sedan blev han helt galen och jag kunde inte kontrollera honom, jag flög av och måste ha slagit emot en sten, svarade Alice.
- Är Blanc skadad? lade hon till med panikartad röst.
- Nej gumman, Blanc mår fint, sa mamma.
- Vet du vad både jag och din syster tror?
Alice skakade på huvudet.
- Vi tror att Blanc räddade livet på dig när han skenade på det viset. Det har varit tal om björnattacker på sistone och din syster såg björnspår på stigen ni red på.
- Jag är inte förvånad mamma, sa Alice, "inte förvånad alls."
Hon log och det var då hon bestämde sig för att aldrig skiljas från Blanc, aldrig någonsin.