.
Det är en sommarstilla kväll med bronsfärgat ljus från solen.
Hemma i Rosvik plockar Christina och Clas Lund fram kaffe och fika.
De har varit gifta i elva år och vi är här för att prata om deras långa väntan på barn. En väntan som närmar sig sitt slut.
.
De berättar att något år in i förhållandet började de längta efter barn, men tiden gick och det kom inte någon bebis.
– För många är ofrivillig barnlöshet ett känsligt ämne, men vi har valt att vara öppna med våra erfarenheter. Efter det har andra kommit till oss och delat med sig av sina historier, det känns fint att man vågar dela med sig. Att andra kan finna stöd i vår berättelse känns meningsfullt, säger Christina.
– Vi har inte direkt lidit av att vara utan barn. Visst har vi längtat, men vi känner inte att vi har pausat livet de här åren. Vi har levt ett bra liv, haft roligt och gjort galna grejer, säger Clas.
.
Tankarna på att adoptera ett barn kom rätt snart, men de gick först vägen via landstinget med fertilitetsutredning och IVF.
Det visade sig att de hade små chanser att få barn på biologisk väg.
– När de ringde från IVF-kliniken och sa att inget ägg hade blivit befruktat så kände jag att det inte var meningen, säger Christina.
– Vi var egentligen aldrig så sugna på IVF, utan tänkte mer att det var ett steg att klara av innan frågan om adoption kunde ta vid, fyller Clas i.
.
Adoptionsprocessen drog de igång för sju år sedan.
Och nu lever de i väntan-land. Med sex stillbilder på barnen som ska bli deras.
Bara ett telefonsamtal saknas innan de kan boka resan för att träffa dem.
– Det kan bli imorgon och det kan bli i december. Det är jobbigt att inte veta och helt plötsligt har väntan blivit nästan olidlig, säger Clas.
.
Det var en tisdag i april tidigare i år som de blev klara för att adoptera.
Via föreningen Barnens vänner i Öjebyn hade de ansökt om att adoptera ett barn från Taiwan.
Tre dagar senare var Christina på konferens i Stockholm. Clas blev uppringd av deras kontakt på adoptionsförmedlingen, som frågade om han och Christina kunde komma till kontoret.
Han åkte dit, och de ringde upp Christina via högtalartelefon.
– Det fanns aldrig en tanke på att vi skulle få ett barnbesked, vi trodde att det var ytterligare något papper som vi skulle fylla i, säger Clas.
.
Christina hade i sin tur smitit ut från en stor konferens i huvudstaden och travade runt, runt i ett litet utrymme.
Det visade sig att en mamma i Taiwan hade valt ut Christina och Clas som nya föräldrar till hennes barn.
I plural.
För det handlade inte om ett barn.
Inte heller om två barn.
Utan om tre barn.
En pojke på 1 år, och två tjejer på 2 och snart 4 år.
– Jag började störtgråta där i telefonen, det var som att proppen gick ur och sju år av längtan hann ikapp mig. Jag förstod knappt vad de sa. Skulle jag bli mamma? Till tre barn?, minns Christina.
På kontoret i Öjebyn försökte Clas smälta chocken och den första tanken som dök upp var: "Oj, då måste vi nog byta till en större bil!".
.
Idag skrattar de åt minnet. Berättar att de fick helgen på sig att fatta ett beslut.
– Vi försökte vara förnuftiga och se det från olika vinklar. Skulle vi klara av tre barn? Hade vi råd rent ekonomiskt? Det skulle bli ungefär dubbelt så dyrt som vi räknat med, säger Christina.
De fick också alternativet att antingen adoptera pojken, eller de två flickorna.
– Men för oss fanns inget alternativ. Tänk att senare få frågor som "Varför valde du bort mina syskon?". Vi skulle inte kunna leva med att ha delat på en syskonskara.
De pratade sig igenom aprilhelgen, men visste egentligen redan svaret.
De var redo.
Från att vara två i familjen skulle de bli fem.
– Vi kände verkligen att vi fick en gåva. En biologisk mamma hade valt ut just oss och det förtroendet kunde vi inte tacka nej till, säger Clas.
.
De har alltså sex stillbilder på sina barn. Bär med dem i mobilen, tar upp och tittar på dem. Studerar varje litet drag i deras ansikten.
Stannar upp, ett flertal gånger om dagen. Äter de lunch nu? Vid det här laget går de nog och sover. Har de gossedjuren vi skickade nära?
– Tydligen finns det inte bara graviditetshormoner, utan adoptionshormoner också. Ibland när längtan tar över sätter vi oss i barnens sovrum och pratar. Försöker föreställa oss hur livet kommer att bli. Vi planerar och drömmer. Tänk, nu är vi bara ett samtal ifrån att få åka och hämta hem de små liven. Vi bär telefonerna nära hela tiden, säger Christina.
.
Att gå från att vara två i familjen till att vara fem är inget som innerst inne oroar dem.
– Det är mest andra människors reaktioner som får en att fundera. Men vi har verkligen viljan att få det att fungera och är förberedda på olika problem som kan uppstå, sedan vet man aldrig. Vi kommer att göra det bästa från våra förutsättningar. Visst kan tanken på att jag ska bli mamma skrämma mig – kommer jag att räcka till, kommer jag att göra rätt – men det handlar mer om föräldraskapet i sig, inte om hur många barn det är, säger Christina.
– Vi känner oss också trygga i att om det kör ihop sig kan vi be om hjälp, säger Clas.
.
Hjälp i ekonomisk form har de faktiskt bett om.
– Det kostar närmare en halv miljon för oss att adoptera, summan blir större när det handlar om fler barn och vi tänkte att det kanske finns människor som vill stötta. I USA är det ganska vanligt att folk samlar in pengar till adoption, men här i Sverige är det inte lika vanligt. Vi kände att vi fixar inte det här själva, vi måste be om hjälp.
Och hjälp har de fått. Via insamlingar har människor skänkt ekonomiska bidrag samt kläder, leksaker, böcker, cyklar och barnvagnar.
– Det känns helt fantastiskt att ha allt på plats, att vi inte behöver fixa en massa saker när vi kommer hem. Då kan vi bara fokusera på att vara med barnen, säger Clas.
– Vi har också sålt av allt vi kunnat och min mamma har haft loppis till förmån för oss. Det känns så fint, att människor vill hjälpa. Inte bara oss, utan de ger tre barn möjlighet till en omstart i livet, säger Christina.
.
Nu väntar de bara på telefonsamtalet.
Sedan de fick bilderna den 13 maj har det inte kommit någon mer uppdatering.
Men samma dag som vi ses i sommarsoliga Rosvik har de haft kontakt med barnen.
På morgonen ringde de varandra för ett videosamtal.
– Det var nervöst innan, och helt overkligt. Att kunna se dem röra sig, att kunna prata med dem, det blev verkligen en dimension till och nu längtar man ännu mer, säger Clas.
Christina sjöng "Blinka lilla stjärna" och den äldsta tjejen slog sedan melodin på sin xylofon och sjöng den på kinesiska. De vinkade och hoppade och visade sakerna Christina och Clas skickat.
– Att få höra flickorna säga "Vi älskar er dada och mama" var ... fantastiskt. säger Christina.
.
När en domare i staden Taipei har tid för dem, kommer det efterlängtade datumet.
Hur fåddelsedagen blir har Christina och Clas tänkt mycket på.
– Vi har tagit del av så många andra människors historier och sett filmade möten på Youtube, så vi är förberedda på att det finns alla möjliga reaktioner från barn. Att ta del av andras möten har gjort att vi har landat i hur vi vill göra, säger Clas.
– Jag som har känslorna på utsidan vill verkligen inte gråta hysteriskt, även om man kanske fäller en tår. Den första kontakten ska vara på barnens villkor, säger Christina.
.
I Taiwan bor barnen hos en fostermamma, men när Christina och Clas träffat dem några dagar kommer de att bo med dem på hotellet tills de efter några veckors tid kan åka hem till Sverige.
Tillsammans.
– Vi har valt tre svenska namn som blir deras tilltalsnamn. Deras taiwanesiska namn blir mellannamn. För oss är det ett sätt att värna om deras historia, men också att markera att nu börjar vårt liv som en familj.
Och kanske, kanske, blir deras dröm om att få fira jul med sina tre barn sann.