Stefan, 31, och Nicole Melin, 28, har tre barn, Liam, 8, Tyra, 3, och lilla Saga, 10 månader.
Familjen utgör en drömkonstellation, ett riktigt kap för Piteå kommun i dess uttalade strävan att växa till 43 000 invånare.
Bästa skolkommun
– Allt verkade så bra när vi i höstas läste på kommunens hemsida, "Det är hit man kommer när man kommer hem". Det kändes fint. Vi gillade tonen. Vi rycktes med, berättar Stefan Melin.
Familjen bodde då i Västervik i Småland sedan tio år tillbaka.
– Men jag har min släkt här uppe och det har betytt mycket i vår strävan att flytta norrut, förklarar Nicole.
– Initialt valde vi mellan Luleå, Boden och Piteå. Det som vägde över var huspriserna, plus att lärarförbundet rankade Piteå som landets bästa skolkommun 2013. Det låter ju otroligt positivt, inte minst för oss som alltid haft barnens bästa för ögonen, säger Stefan.
Behov av bilen
I Rosvik hittade familjen Melin ett prisvärt hus att köpa och i november rullade flyttlasset.
– Det är ju en rätt stor investering ekonomiskt, praktiskt och känslomässigt att lämna allt för något nytt. Men det kändes rätt utifrån all information vi skaffat, berättar Stefan.
Mamma Nicole klev på en undersköterskeutbildning via komvux, med mycket praktik på lasarettet i Piteå och på oregelbundna arbetstider. Därigenom blev hon beroende av familjens enda bil.
– Jag är pappaledig fram till sensommaren, berättar Stefan till vardags lokalvårdare i en bransch "där det alltid finns jobb om man vill arbeta".
Fullt på förskolan
– Från början verkade allt så bra tills dess vi började söka en dagisplats åt Tyra.
Det visade sig vara helt fullbelagt vid förskolan i Rosvik.
– Istället erbjöds Tyra plats i Norrfjärden drygt en mil från där vi bor. Men eftersom vi bara har en bil, som min fru behöver, är det en omöjlig lösning för oss.
– Vi har bönat och bett, och erbjudit oss att ta vilka tider som helst för Tyra när andra ordinarie barn inte är där fullt ut. Vi har försökt med allt, men icke.
Norrfjärden kvarstår som enda alternativet.
Inget socialt nät
– Det är svårt nog att komma nya på en ort. Vi känner få, har inget socialt nätverk, Tyra mår inte bra eftersom hon saknar kompisar, lite så är det även för Liam. Och när inte barnen mår bra gör inte vi det heller, säger Stefan Melin.
– Vi trodde väl att vi som småbarnsfamilj var eftertraktade och tog det som en självklarhet att barnomsorgsfrågan skulle lösas. Vi är förvånade över att stödet är så vagt. Just nu sitter vi i en rävsax som vi inte kan ta oss ur av egen kraft.
– Vi får ingen ärlig chans att komma in i samhället. Vi får inga bra vardagsrutiner. Istället är allting bara kaos, säger Nicole.
Flytta tillbaka
Efter bara ett halvår i Rosvik överväger familjen Melin att flytta tillbaka till Västervik.
– Vi har börjat att leta efter någonstans att bo. Gensvaret från Västerviks kommun är verkligen ett helt annat.
– Om vi vill flytta tillbaka och har jobb får vi förtur i kommunala bostadskön. Jag har jobb att komma tillbaka till eftersom jag tagit tjänstledigt tills vidare. Barnomsorgen har vi fått garantier för. Tänker man på barnen är valet enkelt, det är viktigt att skapa rutiner för dem, säger Stefan.
– Det jobbiga är att vi satsat så mycket för att komma hit. Vi trodde på det här. Men kommunens kampanj om att växa och blir fler, den känns tunn när man möter den i verkligheten, anser Nicole.
Känslosamt
– Det är konstigt att kommunen inte är mera rädda om sina nyinflyttade. Men vi är inte bundna till Piteå, och vardagen för våra barn är viktigare än den utökade kontakten vi kan få med våra släktingar. Liam och Tyra pratar dagligen om att flytta tillbaka, och det lutar åt att det blir så.
– Det kan bli känslosamt och jobbigt att slita upp allt igen. Men barnen, vardagen, fungerande rutiner är avgörande. "Det är hit man kommer när man kommer hem …", det ordspråket motsvarade inte förväntningarna för vår del, säger Stefan Melin.