Bondska blogg sprider glädje

I sin blogg "Nalta waller" försöker Suzanne Bergdahl, 39, från Rosvik glädja andra med att skriva på Pitebondska. Hon tycker att det svulstiga språket är ett kulturarv som vi bör vara rädda om.

Suzanne menar att Pitebondskan borde bevaras på ett mer aktivt sätt och att människor borde ta vara på det kulturarv den faktiskt är.

Suzanne menar att Pitebondskan borde bevaras på ett mer aktivt sätt och att människor borde ta vara på det kulturarv den faktiskt är.

Foto: Gunnar Westergren

ROSVIK 2012-09-05 06:00

Det var en ren slump att Suzanne Bergdahl startade en egen blogg där hon skriver på Pitebondska. Allt började när en kompis ville ha ett annorlunda gästinlägg i sin blogg. Suzanne skrev och responsen blev över förväntan när många kommenterade hennes rader med diverse uppmuntrande inlägg.

- På den vägen är det. Jag blev peppad och upptäckte att det var roligt att skriva på Pitebondska. Sen beslutade jag mig för att starta en egen blogg.

Bondskan förstärker
Suzanne är uppvuxen i Storfors, Bergsviken, och där talades det inget annat "språk" än Pitebondska. Farmor bodde nästgårds dit jag sprang titt som tätt och där var tant Judit och tant Sonja som alla pratade grövsta målet.

Pratar du bondska själv?
- När det är känslor inblandade, till exempel när jag blir arg, då går det över till Pitebondska. Det blir liksom att känslorna förstärks.

Suzanne menar att Pitebondskan borde bevaras på ett mer aktivt sätt och att människor borde ta vara på det kulturarv den faktiskt är. Hon hävdar att det är en stor tillgång i det dagliga arbetet med gamla människor, exempelvis inom äldrevården.

- Jag jobbar ibland på ett boende och där försökte en tant prata med en personal som kom från södra Sverige. Men hon gjorde sig inte riktigt förstådd med sin Pitebondska dialekt.

- Tanten sade sedan till mig "no jär hajna gåode dåm" (nog är han ganska dum), skrattar Suzanne som menar att det faktiskt kan vara ett stort handikapp om man inte alls förstår
Pitebondska.

Hon berättar om en kurs i Växjö i läran om språk, där läraren frågade om någon av deltagarna kom från Norrland.

Förstod ingenting
- Ja, sa jag, jag kommer från Piteå och läraren nickade och sade "ja, det hörs, för du pratar ju Pitebondska". Han höjde på ögonbrynen när jag svarade "nej det gör jag inte". Men nu ska ni få höra och så drog jag en harang på bondska. Jag kan tala om att alla satt och gapade och förstod ingenting.

Så här presenterar Suzanne sig själv i bloggen:

Vo verklit jär häijn för na waller?
I jär en pijtbåo, snart 40 å eutvandre bårte Storfors vä’n förtjärlejk för måLe våre. I ha to ba:n, ejn lit’n å ejn större. Döm håva namna men jen kåL I döm Pottjen å FLecka. Han I båo lave kå’åL I bara hä - Han. Vä båo i en boij norr om pijtsta:n, gåode preci:s mitt milla LeuL å Pijt.

FAKTA Pitebondska

Precis som i fallet med många andra dialekter gjorde myndigheterna under 1900-talet en satsning på en försvenskning av språket i Pitebygden. Många föräldrar slutade prata bondska med sina barn, varpå dialekten snabbt började försvinna. Pitemålet visade sig dock vara seglivat, och jämfört med många andra bondska dialekter har pitemålet fortfarande en ganska säker ställning - många unga talar fortfarande pitemål, och lokala artister håller dialekten vid liv genom sånger och revyer. Även om pitemålet är på utdöende är dess ställning alltså relativt stark, jämfört med många andra dialekter i norra Norrland.

Källa: Wikipedia

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om