Kaffetåren smakar mindre sött numer, sedan Sune Lindberg fått avvara sina tre-fyra sedvanliga sockerbitar per tår, till förmån för en diabetesspruta.
Han ler pillemariskt med spjuveraktig blick.
– Det är här jag vill vara, det är här jag vill bo, säger Sune Lindberg och lyfter kaffekoppen från brickan som han precis fått inburen i lägenheten.
Vi befinner oss i Roknäsgården, äldreboendet på Helmers väg i Roknäs, inne i Sunes eget residens som består av en ljust tapetserad enrummare. Lägenheten är även utrustad med en kokvrå som hyresgästen dock aldrig har använt.
– Nädå, jag behöver inte laga mat. Jag får allting serverat i det gemensamma matrummet. Frukost, lunch, middag och flera mellanmål.
– Därför är det helt tomt i kylen, förklarar Sune, vilket visar sig vara sant, förutom en spruta mot diabetes som han får hjälp med att injicera i magen en gång per dag.
Det är slut med tre-fyra sockerbitar i kaffekoppen sedan ifjol höstas. Det var då det uppdagades att en alltmer trött och sömndrucken Sune hade diabetes.
Efter tragedin i Kalamark 2004 flyttade den svårt misshandlade Sune Lindberg i princip direkt från sjuksängen på Piteå lasarett, till en lägenhet på Helmers väg 6, som skyndsamt hade ordnats fram. Där blev han kvar i närmare 15 år.
Efter ett kort mellanspel på Trädgårdens äldrecentra i Piteå sensommaren 2018 återbördades han på nytt till Helmers väg 8 för drygt tre år sedan. Till en annan enrummare, med söderläge, skön säng, egen tv och en funktionell men icke behövlig kokvrå.
Fotografiet på det unga brödraparet har en framskjuten position i Sune Lindbergs lägenhet på Roknäsgården. Roger och Sune stod alltjämt varandra nära, tills dess en mördare klev in på gården i Kalamark.
Sune har fyllt 75 år, han läser PT varje dag, älskar fläskpannkaka och vistas mest inomhus.
Han varierar dagarna mellan egna lägenheten och husets gemensamma matrum några meter bort i korridoren. Där erbjuds såväl förplägnad som sällskap främst av kvinnor, den dominerande grupperingen inne på äldreboendet.
Sedan finns ju verandan och paviljongen utomhus som alternativ när vädergudarna inte bjuder snöfall, kuling eller minusgrader.
– Sommar´n är bättre än vintern, konstaterar Sune och dricker ur de sista dropparna ur kaffekoppen.
Förevigade på kökssoffan i huset i Kalamark, där de fick 53 år tillsammans. Sune till vänster och storebror Roger intill, med likadana tröjor och den broderade "Blott en dag ett ögonblick i sänder”-tavlan i bakgrunden.
1994 var året när Sune Lindberg fick en stroke och blev halvsidesförlamad. Sedan dess vill inte vänster arm och vänster ben lyda hjärnans kommandon.
Förlamningen har gradvis förvärrats på äldre dar och numer är Sune i behov av handräckning och rullstol vid alla förflyttningar, ned- och uppstigning ur sängen.
De första tio åren efter stroken var det storebror Roger som skötte om Sune och alla praktiska göromål när bröderna bodde tillsammans i huset i Kalamark. Roger blev Sunes personliga assistent. Det var han som fixade och donade.
Den sista bilden på Roger och hans bror Sune tillsammans. Roger håller en nyfödd killing i famn, tittar in i kameran och ler. Det är den 12 april 2004, och han har två dagar kvar att leva.
Men en onsdagskväll den 14 april 2004 tillintetgjordes den omsorgen när Roger mördades brutalt i ladugården, 59 år gammal.
Den halvsidesförlamade 57-årige Sune attackerades under samma kväll i sin egen säng.
Det har många gånger refererats till hur en maskerad gärningsman klev in i sovrummet, slog Sune hårt med en träpåk i huvudet, fjättrade honom med rep, öppnade brödernas kassaskåp och försvann med någon tusenlapp.
Sune vill inte prata om händelsen. Ögonen tåras och det gör ont att minnas.
Tidigare har han berättat: "Jag trodde först att det var någon som skämtade. Sedan försökte jag förklara att jag var handikappad. Men han slog ändå. Jag kunde inte försvara mig."
Namnskylten i korridoren utanför lägenhetsdörren visar vem som bor där; Sune Lindberg, som behöver rullstol och handräckning för att kunna ta sig framåt.
Gårdshuset i Kalamark, brödernas bostad under ett under drygt halvsekel, har Sune bara besökt vid två tillfällen under de 18 åren som förlöpt efter våldsdådet.
Båda gångerna var huset fortfarande avspärrat av polisen, orört med allt ”bevismaterial” intakt.
Sune fick hjälp att plocka åt sig lite kläder, en del tavlor och några behövliga vardagsattiraljer. Besöken tog var för sig inte många minuter. Sedan lämnade han gårdshuset, ladugården, garagebyggnaden och alla minnen för att aldrig återvända.
Och huset blev kvar obebott, övergivet och kallställt, med det mesta inkråmet orört under närmare ett och ett halvt decennium som en smärtsam påminnelse av mardrömsdygnet 2004.
Ärret i pannan kan fortfarande skönjas som en smärtsam påminnelse om våldsdådet för snart 18 år sedan.
En gammal byrå har Sune fått transporterad från sitt forna hem till enrummaren på Helmers väg. Uppe på byrån trängs en grupp gamla svartvita inramade fotografier. Det är bilder på släkt och vänner. Några foton föreställer honom själv och Roger som unga pojkar, tajta och leende.
– Roger var duktig på att måla, berättar Sune och nickar mot några tavlor som pryder väggarna i lägenheten. Det är färggranna målningar på lador, röda hus och gröna fält. Alla med Roger Lindbergs signatur.
– Jodå, måla kunde han. Roger hade talang. Det hade inte jag.
I fotosamlingarna finns också en bild på Sunes tvillingssyster Greta, som bara var nio år när hon drunknade under en badtur i närområdet en varm sommardag 1955.
Sune har många gånger funderat över hur allting skulle ha varit om hans tvillingsyster hade fått leva vidare.
Lite skäggstubb är ju bara fint, resonerar Sune Lindberg och stryker sig över kinderna.
Sex år gick Sune i skolan i Stockbäcken. Lärarinnan hette Barbro och var väldigt lik skådespelerskan Doris Day, minns Sune. Lumpen avverkade han på A8 i Boden 1965. Annars kretsade uppväxten till stor del kring gården i Kalamark, tillsammans med Roger och fosterfadern Birger som axlade huvudansvaret sedan brödernas mamma gått bort.
– En gång i tiden hade vi som mest åtta-tio mjölkkor, kalvar, en häst och slåttern att sköta om. Så småningom avvecklade vi lantbruket och skaffade hönor och började sälja ägg.
Avvecklingen tvingades fram mer eller mindre när stroken försämrade Sunes handlingskraft och förmågan att gå och medverka i det dagliga arbetet på gården.
Men äggförsäljningen renderade i många återkommande fasta kunder från närområdet hemma hos ”Kalapojkarna”, som de kom att kallas. Även getter, killingar, kaniner, gårdskatter och en del andra djur fortsatte att hysas i och kring ladugården.
Ärret i pannan kan fortfarande skönjas som en smärtsam påminnelse om våldsdådet för snart 18 år sedan.
– I min första lägenhet på Helmers väg hade jag sällskap av Stig-Helmer, en innekatt som var väldigt fin. I flera år sov den nere vid fotändan i min säng.
Av praktiska skäl fick inte Stig-Helmer följa med till den nuvarande lägenheten. Men katten lever vidare i högönsklig välmåga hos en fosterfamilj.
– Han har varit förbi här och hälsat på mig, säger Sune Lindberg och ler med lätt fuktade ögon.
Vägguret i lägenheten har tickat fram emot 15-slaget. Sune blickar ut genom fönstret, ut över gårdplanen där ett lätt snöfall pudrat omgivningen gnistrande vit. Det är inte aktuellt att åka ut.
– Nädå, jag har börjat ladda för middag. Dom är bra på laga mat här. Det är alltid gott. Allra bäst är det när det serveras fläskpannkaka, säger Sune Lindberg belåtet och klappar sig demonstrativt på magen.