Edith Jonsson, vars livs timglas rann ut år 1995, skrev som 79-åring ned saker och händelser som varit viktiga för henne. Hon var då bosatt i Piteå, efter att under många år ha haft Sjulnäs som bostadsadress. Hon var född Nordberg i Öjebyn. Gifte sig 1922 med Axel Jonsson och blev mor till fem barn. Maken dog 1980.
Några sidor av Edith Jonssons handskrivna levnadsberättelse finns bevarat och visar på att alla människor lever sitt liv och att varje liv är helt unikt.
Något som etsat sig fast i minnet från barndomstiden var mötet med luffare. Mötet med luffaren i ladugården avrundades med att frun i huset såg till att personen fick ett mål mat innan han gick vidare. Edith Jonsson fick sedan till uppgift att skura platsen där han övernattat i höet, så att ohyran inte skulle spridas.
– Luffare var det gott om och de gjorde aldrig någon människa illa. Hon och många andra tog det naturligt att så skulle det vara.
Vid ett annat tillfälle, när hon skulle passa sin lillebror och föräldrarna var sysselsatta ute på ägorna med att bärga hö. Brodern hade somnat och själv hade hon lagt sig på golvet och slumrat till när någon öppnade ytterdörren.
– Det var en karl med konstiga ben som hästhovar, träben, och med en lång grov käpp. Han frågade skrattande efter föräldrarna. Jag var rädd och visste inte vad jag skulle svara, Men karln gick iväg. Jag gick till fönstret och satt där till föräldrarna kom. Jag hade sett en luffare som hade konstiga ben, men som ändå inte farlig. Han kunde ju skratta.
1916 var Edith Jonsson tjänsteflicka i ett hotell. Innehavaren var änka med fyra barn.
– En dag kom två vandrare, en trasigt klädd och den andre välklädd. Dom kom på varsin spark och fick bo i vindrummet. När det gått en tid ville frun ha betalt.
Gästerna slirade på betalningen, försvann och hördes sedan aldrig av.
– Den ene av gästerna hade skrivit till sin far och bett om pengar, men han var sjuk och låg på lasarettet. Han var från ett gott hem. Då låste frun in sparkstöttingarna. Senare kom en kapten från Frälsningsarmén och betalade för dem, men sparkarna fick polisen ta hand om. Det var nämligen inte deras.
Det lackade mot jul och hemma hade det ordnats med julkorv, som inte var kokt. Så plötsligt dök det upp en person som man antog var en luffare, men visade sig vara en kringströvande same.
– Mamma, som gömde sig i kammaren, bad oss meddela personen att vi ingenting hade att ge.
Han beklagade sig för oss att hans barn var så hungriga och frågade samtidigt efter vår mamma. Hon är bara i kammaren sade vi, och ropade in henne. Han bad att få mjölk och fick också en ring okokt grynkorv med sig. Det är ju vinter och snart jul.
På vägen genom byn fanns en grind som måste öppnas för de vägfarande.
– En dag kom en konstig man. Han hade ett djur och en liten skrinda med hö. Själv satt han på hölasset. När jag öppnade grinden liksom sjöng han ”Tack lilla sockerdocka" och "Goddag lilla sockerdocka".
När han passerat skyndade Edith Jonsson hem för att berätta om mötet med den märklige personen.
– Har du öppnat grinden för Aspelin. Han hade väl ingenting att ge dig.
– Ja, han sjöng och hade ett roligt djur.
– Det var hans bock. Han hade nog tiggt det höet, fick jag till svar.
Det var också vid den grinden hon fick se den första bilen som passerade genom byn.