Iris Svensson, 72, kommer ursprungligen från Trollhättan men bor i Piteå sedan åtta år tillbaka. Hon är pensionär men jobbar extra inom barnomsorgen i Infjärden.
72-åriga Iris Svensson, från Roknäs, var en inbiten vandrare under ungdomen. När familjelivet kom mellan blev det av naturliga anledningar mindre av den varan, men när hon blev pensionär bestämde hon sig för att ta upp sitt gamla intresse.
Fokus flyttades från svenska fjällen till Camino-lederna i Spanien som hon gick tre gånger. På den sista och längsta 100-milavandringen mötte hon ett ungt par från Nya Zeeland som berättade att de skulle till Nepal.
– Då tänkte jag. Det vill jag också. Jag hittade ett svenskt företag som anordnade resor till Mount Everest Base Camp och sedan skrev jag ett mejl att jag är en 72-årig tonåring som vill hänga med. På den vägen blev det.
Resan till Nepal skulle bli av i oktober förra året och Iris Svensson insåg under vintern att hennes normalt bra kondition inte skulle räcka för den tio dagar långa vandringen i svår terräng. När snön tinade bort inledde hon de tuffa förberedelserna.
– Tre till fyra dagar i veckan gick jag upp och ned på Lindbäcksstadion med mellan fem och åtta kilo i ryggsäcken. Ibland var jag borta en timme, ibland tre timmar.
Totalt var de tio deltagare och en guide från Sverige som mötte upp i Katmandu för vidare avfärd in i Himalaya.
Totalt var det tio personer samt guide från Sverige som mötte upp i Katmandu för att sedan flyga till Lukla som brukar kallas för världens farligaste flygplats. Ledda av sherpas från lokalbefolkningen inledde de den tio mil långa vandringen till foten av världens högsta berg.
– De nepalesiska guiderna hade inte varit med om någon i min ålder som vandrat. Jag fick ibland sätta ned foten för att visa att jag klarar av det. Inte vill jag att någon ska bära min ryggsäck.
”Det var blå himmel hela vandringen. Vi hade enorm tur med vädret.”
Gruppen gick inte den vanliga turistrutten i stället vandrade man en längre sträcka längs de vackra Gokyosjöarna. Övernattade gjorde de i så kallade Teahouses, enkla ouppvärmda stugor efter leden.
– Det var så otroligt vackert. Jag tappar andan och blir nästan gråtfärdig bara jag tänker på det, säger Iris Svensson.
Högsta punkten efter vandringen var i Chola Pass, 5 420 meter över havet.
Väl uppe i bergskedjan Himalaya tappade vandrarna andan av andra anledningar. Den tunna luften gjorde det svårt för kroppen att ta upp syre i blodet och Iris Svensson berättar att det var väldigt kännbart.
– Särskilt när vi kom över 3 500–4 000 meter över havet. Men våra guider var väldigt proffsiga. De gjorde en hälsokontroll varje kväll där de mätte syresättning och puls. I Chola Pass blev en av deltagarna låg så de fick sätta syrgas på henne. Men jag klarade mig.
Glädjen var stor när Iris Svensson och de andra i gruppen nådde Base Camp vid Mount Everest.
När vandringen var över och de hade nått Base Camp och sedan vandrat ned en bit väntade en efterlängtad helikoptertur tillbaka.
– Det var väldigt kämpigt. Det var ingen avancerad klättring, men det var mycket upp och ned längs steniga leder, höga trappsteg och långa hängbroar. Leden vi gick var inte så trafikerad, så man såg inte så mycket folk.
När hon var tillbaka fick Iris Svensson ett diplom och en scarf av företaget som anordnade resan.
Äventyret har gett Iris Svensson blodad tand och hon planerar redan nästa resa.
– Det är väldigt oroligt i Peru nu, men om det lugnar sig till hösten ska jag vandra Inkaleden till Machu Picchu. Det är inte den vanliga turen utan det här företaget har tagit fram en egen led med hjälp av Inkafolket. Den tar tolv dagar och vi kommer att bo i tält.
På kylskåpet hänger ett kollage av nästa resmål – Inkaleden upp till Machu Picchu.
Iris Svensson berättar att hon alltid åker själv på sina resor, men efteråt får hon nya vänner från hela världen.
– Jag har inga goda vänner i Piteå som vågar eller orkar, men man lär känna folk på vägen så man är aldrig ensam.
Iris Svensson var i Nepal i 18 dagar. Vandringen tog cirka tio dagar. En mil per dag efter den tuffa bergsleden.